Efter två voteringar i den nya riksdagen med klara utfall till det borgerliga lägrets förmån så var det självklart att Ulf Kristersson som partiledare för det största borgerliga partiet skulle få första chansen att bilda regering. Uppdraget till Kristersson kom från talmannen på tisdagseftermiddagen.
I de två voteringar som varit – ja till Andreas Norlén som talman och nej till Stefan Löfven som statsminister – har styrkeförhållanden varit runt 205 mot 144 mandat/röster i borgerlig favör. En tredje votering kan i och för sig anföras som ett tecken på att Kristerssons voteringsvinster kanske inte är så mycket värda när allt kommer omkring. I omröstningen om andra vice talman – som enligt riksdagens praxis borde ha gått till SD som tredje största parti – valde alla de andra sju partierna att istället rösta fram en vänsterpartist. När det kommer till SD så tycks det kort sagt fortfarande vara mycket svårt att få något parti att våga bryta vägrarnormen.
Mer att läsa: Med SD går allt i baklås.
Så det vill till något alldeles extra om Ulf Kristersson ska lyckas skaffa sig jaröster och nedlagda röster i den omfattning som behövs för att han ska tolereras av riksdagen vid en eventuell omröstning om honom som statsminister.
Får han SD: s 62 röster emot sig så ska de adderas till de 144 röster som S, V och MP sitter på. Och då blir Ulf Kristersson förkastad eftersom fler än hälften av riksdagens 349 ledamöter röstat nej. Om SD lägger ner sina röster ser det ljusare ut. Givet att inte Centerpartiets 31 ledamöter röstar nej till Ulf Kristersson. I ett sådant scenario har oppositionen precis de 175 röster som krävs för att stoppa Kristersson.
Den springande punkten är om Moderaterna är kapabla att kunna låta sin statsminister bli vald genom bland annat passivt stöd från SD. Är svaret ja på den frågan ja så torde saken vara biff. Om svaret är nej så blir det antagligen någon form av decemberöverenskommelsevariant och/eller extraval, kanske i samband med EU-valet som lämpligt nog hålls den 26 maj 2019.
Moderaterna har redan tagit ett första smärtsamt steg på vägen mot att erkänna att man samexisterar med SD i ett folkvalt parlament. Priset blev högt för den dåvarande partiledaren Anna Kinberg Batra och för Moderaterna i form av opinionsras och internt gurgel.
Videoklipp med Widar Andersson
Läget är numera hyfsat upprättat under den nya partiledningen. Men så kommer SD-frågan i retur igen och frågan är om den fortfarande har kapacitet att fälla en moderat partiledare? Sannolikt är det så. Men inte helt hundra. Förr eller senare – det gäller även Socialdemokraterna; Sveriges mest naturliga regeringsbildare de senaste hundra åren – så kommer vi att ha minoritetsregeringar som är framgångsrika och bra för Sverige därför att de har förmåga att samverka med alla partier om olika saker.
Socialdemokraterna lägger nu allt sitt krut på att få över Centerpartiets 31 röster till de 144 som partiet redan styr över. Det är en begriplig strategi i den position som S har. Den regeringen – S, V, MP och C är dock något av det mest irrelevanta man kan tänka sig med tanke på vad Sverige är för land och med tanke på vad för slags reformer som behöver genomföras. Att stödja en sådan regering vore mig därför fjärran.
Tanken på fasta majoriteter är i grunden fel i ett parlament där inga sådana vettiga majoriteter finns. Alliansen är rökt – fälls av SD och S, V och MP. SVMP är kört, fälls av Alliansen och SD. Det enda som liknar majoritet och som dessutom är hyfsat ändamålsenligt är en regering med S och M. Det kanske kan bli så; även om jag inte ser den komma. Minoritetsregeringar är det mest troliga och det i grunden bästa.
Givet förstås att statsministrarna här framöver inser att det finns åtta partier i parlamentet.
Widar Andersson