En av de stora fördelarna med att då och då delta i den politiska debatten på nationell nivå är att varje medverkan oftast leder till kontakter med nya människor, nya perspektiv och nya insikter.
Detta gäller förstås särskilt vid de tillfällen då debatten rör laddade och känsliga frågor som till exempel invandring och övriga partiers relationer med SD. Nyligen har jag diskuterat i dessa ämnen i radions P1 Morgon och SVT:s Agenda.
Min position i dessa debatter och i artiklar jag skrivit på Folkbladets ledarsida är i korthet att partierna – gärna Socialdemokraterna som står mig närmast men även andra partier – behöver bli mer kyligt rationella och betrakta SD:s framgångar för vad de är. Det handlar inte om arbetslöshet, ”kapitalismens kris”, dumma lantisar eller ens i någon högre grad om främlingsfientlighet och rasism.
SD växer för att deras enkla budskap uppfattas som riktigt och rimligt av allt fler. SD säger att invandringen är för stor och att vår nationella och skattefinansierade välfärdsstat kommer att gå under om den ska försörja alla som kommer hit. SD säger att vi inte har råd med att ”importera arbetslöshet”.
Det är den frågeställningen som Socialdemokraterna måste börja adressera. Den gamla logiken – då S och M i en tyst union såg till att invandringens problem inte diskuterades i politiken – fungerade bra under lång tid. Men den tiden har varit. SD och väljarna har ”normaliserat” invandringskritik. I den gamla logiken gällde att alla etablerade och vanliga partier hade allt att förlora på offentliga debatter om invandring där t ex partier som SD deltar. Så var det då. Nu har SD runt 13 procent. Den nya logiken är snarare att partierna har mycket att förlora på fortsatt tystnad och/eller på försök att tala om allt annat är just invandringen när SD skäller och klagar.
Så länge det sju partier mot ett parti varje gång invandringskritiken kommer upp på bordet så vinner SD ytterligare några väljare. Vilket de gör av den enkla anledningen att det finns många problem med invandringen.
De andra partierna behöver också förr eller senare – helst förr – hitta nya sätt att förhålla sig till SD som sådant. Beröringsskräcken är inte rationell. Politiken förlorar i respekt och anseende när det beskrivs som ett otänkbart trauma att hamna på samma sida som SD i alla de tusentals voteringar och omröstningar som handlar om allt mellan himmel och jord.
Folk har ju ögon att se med. De ser att S, v och MP under förra mandatperioden inte hade något emot att då och då tillsammans med SD fälla den dåvarande minoritetsregeringens förslag. Liknande saker kommer att ske under denna mandatperiod i riksdag, i kommuner och i landsting. Att samarbeta under det att bestämda trumpetstötar om nej till samarbete sänds ut; det är milt sagt ingen bra strategi.
Nåväl, genom dessa debatter i riksdebattens sken har jag fått kontakt med en hel del nya bekantskaper som på olika sätt hört av sig. En och annan rasist, tokkommunist och allmänt förvirrad människa har också ploppat upp förstås. Det får man leva med. Det positiva överflyglar med besked stolpskotten. Jag har fått böcker – utgivna på egna förlag – tillsända mig, brev, mejl och påstötningar på sociala medier fulla med läsvärda och tänkvärda synpunkter och erfarenheter.
Många går och funderar på de här sakerna och blir på bra humör när en sådan som jag ploppar upp några minuter i strålkastarskenet. Jag bedömer mig själv som en rutinerad och erfaren person när det kommer till sådant som medier och politik. Jag känner att någon form av tillnyktring är på gång i politiken. Tiden tickar ut såväl för änglakörer som för politruker á la Aftonbladets ledarsida som omedelbart vill försöka döda misshagliga debattörer. Underströmmen av seriösa ”gräsfotsfunderare” därute i samhället påverkar mina uppfattningar om att vi inom kanske ett par år eller så får uppleva både riktiga invandringspolitiska debatter där konfliktlinjerna är flerdimensionella och parlamentariska sammanhang där SD kan ingå på den vinnande sidan från och till utan att jorden går under för den sakens skull.
Widar Andersson