Allt är ännu inte helt klart ute i landstingen. Men den granskning som Dagens Industri presenterade 9 oktober visar hur som helst på att ett dramatiskt skifte är på väg att inträffa ute i sjukvårdspolitiken.
Det återstår ännu att förhandla om makten i fyra landsting; Jämtland/Härjedalen, Västernorrland, Uppsala och Västmanland. Socialdemokraterna kommer säkert att vara en del av styret i något eller några av de fyra landstingen.
Oavsett detta så kan inte sjukvårdsvalets – landstingen och regionerna har ju huvudansvaret för just sjukvården – utfall beskrivas som något annat än en mycket hård prövning för Socialdemokraterna. I de 17 regioner/landsting som är färdigförhandlade/eller mycket snart färdiga och med en enligt DI ”tydlig tendens” för hur det kommer att gå/ har S enbart ett landsting – Västerbotten – kvar tillsammans med V och MP. I fem övriga regioner/landsting – Östergötland, Gävleborg, Södermanland, Örebro och Kalmar – styr S tillsammans med borgerliga partier, MP är med i ett par landsting och Vänsterpartiet i ett.
Mer att läsa: Misshandlad rättsstat.
Alla övriga landsting har borgerliga styren med Moderaterna i förarsätet förutom i Norrbotten där Sjukvårdspartiet tar styrelseordförandeposten. Miljöpartiet styr med de borgerliga i sju av de 21 landstingen/regionerna.
Efter valet 2014 var det snarast det omvända som gällde. Moderaterna hade fem landsting/regioner medan det i fyra landsdelar var blandstyren. 12 rena S, V. MP- styren har krympt ner till ett enda.
Orsakerna till raset för S är säkerligen sammansatta av sådant som det sluttande planet som S har befunnit sig på av samhällsstrukturella orsaker sedan mitten på 1970-talet och av att dryga 90 år i ledande ställning i några av landstingen har dränerat den politiska begåvningsreserven in till benen. På något ställe finns det säkert dessutom lokala/regionala orsaker – skicklig oppositionsperson, BB-nedläggning och lokala missnöjespartier som blev tungan på vågen för de borgerligas flertal.
Att hitta några mer dagspolitiska och generella förklaringar till det stora tappet är nog däremot svårt. Det eventuella stryk som S har fått för KD-ledaren Ebba Busch Thors framgångsrika valkampanj om vårdköerna; det har säkerligen i huvudsak drabbat partiet i riksdagsvalet.
Sjukvård är förvisso ett område som brukar hamna högt upp på väljarnas uppmärksamhetslistor inför varje val. Så även detta år. Samtidigt är sjukvårdspolitik ett svårgripbart område för medborgarna. Det finns mycket stora regionala skillnader i sjukvårdens utförande och kvalitet. Det finns Hälso- och sjukvårdslagar på det nationella planet som avvisar dessa skillnader och istället påbjuder en lika och jämlik vård där patientens behov alltid ska stå i första rummet alldeles oavsett bostadsort, ekonomi och sådant.Ansvarsutkrävandet i sjukvårdsfrågor är kort sagt i huvudsak något som väljarna placerar nationellt. Vilket är rationellt, givet riksdagspartiernas lagstiftande och allmänt sett höga svansföring i dessa frågor.
En positiv sak med att antalet socialdemokratiska toppolitiker nu minskar i landstingsvärlden är att S nu kanske lite lättare kan tänka sig enhetsreformer som befriar sjukvården från den lokala/regionala politiska överbyggnaden.
Sjukvård är i alla län en av de mest avancerade verksamheterna som finns. I de flesta län är sjukvården helt outstanding; ingen annan sektor har så många universitetsutbildade specialister och kräver så mycket teknisk och logistisk excellens som sjukvården.
Att denna avancerade fullblodspärla till verksamhet skulle ledas av ett lekmannastyre i ett landstingsfullmäktige är blott och bart en chimär. Många landstingspolitiker har utvecklat stor personlig kompetens och förvärvat breda och djupa kunskaper inom sjukvårdsområdet. Så är det naturligtvis. Men detta är just personliga egenskaper och har inget med partipolitik att göra.
Att låtsasstyra sjukvården genom landstingen blir alltmer illa för varje år som går. Landstingsskatter kommer att behöva höjas högt och snabbt framförallt i alla de landsdelar där sjukvården redan i idag är otillgänglig och otillräcklig relativt andra delar av landet. Det folkliga inflytandet över sjukvården kan hanteras på betydligt bättre sätt än genom politiska partier som knappt någon vanlig människa är med i nuförtiden.
Det folkliga inflytandet är dessutom redan betydligt större än vad det någonsin varit. Ett mer utbildat och jämlikt folk som dessutom har utbyggda valmöjligheter i ryggen har väldigt mycket att säga till om.
Att knyta det folkliga inflytandet till landstingsval där en stor del av medborgarna inte vet vad de röstar på och om; det är handen på hjärtat ingen demokratisk höjdare. Bättre då att anpassa politiken till verkligheten; medborgarna och rikspartierna beter sig ju som om staten hade det odelade ansvaret för sjukvården.
Staten – som ju redan styr genom lagar och genom stora statsbidrag, genom anvisade nationella centra för viss avancerad vård, genom universitetssjukhusens forskning och genom Socialstyrelsen – borde ta steget fullt ut och ta det hela och odelade ansvaret för sjukvårdens finansiering och nationella närvaro.
Utvecklingen kan gärna tas stegvis och på prov. Låt de mest välskötta landstingen/regionerna fortsätta i egen regi om de vill. Staten kan i ett första steg ta över de tio sämsta landstingen och sköta dem som ett statligt sjukvårdsföretag.
Det känns som om de kommande fyra åren är ett bra tillfälle att ge människorna chansen till en bättre och mer jämlik sjukvård.
Widar Andersson