Upprop från ”kulturarbetare” i utrikespolitiska frågor brukar inte vara särskilt upplyftande. ”Kulturarbetare” i flock tycks i den svenska kontexten vara synonymt med nostalgi, hat mot USA och anpassningsiver mot Sovjet/Ryssland.
På DN:s debattsida i dag söndag gör 31 kulturarbetare ett protestupprop mot Nato. Uppropet är närmast parodiskt i sin uppfyllelse av alla fördomar en kan ha mot kulturarbetarpolitik. Poetiska floskler som upprepas ”Var det vad vi drömde om? Var det vad vi drömde om?” blandas med påståenden om att Natosoldater i Sverige kommer att kunna begå krigsförbrytelser utan att straffas och så det riktigt otäcka: ”Rysslands upprustning och invasion av Ukraina, vilken i sig är helt oacceptabel, anser vi inte vara ett argument för att vårt land, utan offentlig debatt tar ytterligare ett steg bort från alliansfriheten. Tvärtom med tanke på hur agerandet kan komma att uppfattas.”
På ledarsidan i DN skriver Peter Wolodarski på ett näraliggande tema. Hans utgångspunkt är att det snart är dags att fira 70-årsdagen för slutet på andra världskriget. Moskva slår på stora trumman och försöker i en mix av rehabilitering av Josef Stalin och krigshistorieomskrivningar beskriva det som att Sovjet och Stalin vann kriget mot Nazityskland på egen hand. Det speciella med den ryska beskrivningen av kriget är att det liksom börjar 1941 då Tyskland går till angrepp mot Sovjet. De två första krigsåren då de den kommunistiska och den nazistiska diktaturen var förenade i en pakt mot Europas demokratier finns inte med i den ryska historiebeskrivningen.
Det otäcka är att det ryska uppträdandet har stöd på Sveriges största vänsterkultursida där kulturchefen Åsa Linderborg i flera artiklar har skrivit hyllningsartiklar till Sovjet. Peter Wolodarski konstaterar i sin krönika: ”I likhet med nutidens ryska historierevisionister tiger hon om några av de mest avgörande fakta om andra världskriget, som har otäck bäring på dagens säkerhetspolitiska situation.”
Jag vet att det sannolikt vimlar av vettiga kulturarbetare. Men i den offentliga debatten är tyvärr begreppet kulturarbetare tämligen nedsolkat av diktaturkramande, demokratimisstro och av unken vänsternostalgi.
Widar Andersson