Den som vill skapa gnistregn och agera frontgarde får se till att antingen skaffa sig en egen majoritet eller att stanna i oppositionen där allt är möjligt i reservationernas förlovade land.
Stefan Löfven är ihärdig och tålmodig. I nationaldagens Lördagsintervju med statsministern framstod det tydligt att regeringen är inställd på att regera vidare genom att stapla överenskommelser med de borgerliga partierna på varandra.
Stefan Löfvens språk är öppet. Defensivt skulle en kunna säga. Han låser inte fast sig i uppfattningar som kan försvåra framtida förhandlingar i riksdagen. Det ligger i sakens natur att det inte direkt slår några gnistor om en statsminister med den attityden. Så är det. Den som vill skapa gnistregn och agera frontgarde får se till att antingen skaffa sig en egen och pålitlig majoritet eller att stanna i opposition där allt är möjligt i reservationernas härliga värld.
Redan under den korta och turbulenta tid som Stefan Löfven haft hand om Rosenbad har ett antal förhandlingslösningar presenterats. Decemberöverenskommelsen är väl den mest betydelsefulla av dessa handslag in mot mitten. Men försvarsöverenskommelsen går heller inte av för hackor. Att överskottsmålet nu ska utredas gemensamt med oppositionen ska inte underskattas. Den pragmatiskt eleganta lösningen av hur tidigare betyg ska hanteras kan säkerligen leda till nya och större överenskommelser i skolpolitiken framöver.
Stefan Löfven behöver vad det lider lite framgångar när det gäller arbetslöshetens utveckling. För dagen har i vart fall jag lite svårt att se hur det ska gå till på den korta sikt som gäller. I realitetenbehöver Socialdemokraterna redan i valrörelsen 2018 ha några oomtvistliga belägg för att det ligger inom det tänkbaras gräns att målet om EU:s lägsta arbetslöshet ska bo i Sverige 2020.
Som Ekots Monica Saarinen lyfte fram i Lördagsintervjun så iförsvåras Löfvens arbetslöshetmål av det stora inflödet av människor med mycket låg utbildning från Syrien och Eritrea. Med dagens upplägg går dessa människor rakt in i de arbetslösa delarna av arbetskraften. Stefan Löfven har givetvis inga svar på Saarinens fråga: Vad ska de arbeta med? Det kan ingen svara på.
Det Löfven faktiskt säger är att det behövs stora utbildningsinsatser för alla med låg utbildning. Så är det. Det är faktiskt högst tveksamt att fylla på arbetskraften med stora mängder människor som med största sannolikhet inte kommer att få ett vitt och anständigt jobb på många år. Nyanlända med låg utbildning borde först ges intensiva utbildningsinsatser innan de skrivs in på Arbetsförmedlingen.
När det kommer till invandringspolitiken är Stefan Löfven onödigt defensiv. När han fick frågor om vad han tycker om de förslag om tillfälliga uppehållstillstånd som några borgerliga partier lagt fram så hänvisade Löfven till Migrationsverket. Som om regeringen inte hade med det att göra. Det är i och för sig positivt att partiet lämnat Arnstads udda nyfascismförklaringar bakom sig. Det håller dock heller inte med dessa patroniserande beskrivningar – rädsla för globaliserad ekonomi och sådant - av varför människor som röstade på S i riksdagsvalet nu säger till SCB att de tänker rösta på SD. Det enda skälet att rösta på SD är givetvis missnöje med invandringen. Vad skulle det annars vara? Den pilsnern kommer vare sig Stefan Löfven eller Anna Kinberg Batra undan.
Nå. Nationaldagens Lördagsintervju visar att statsministern börjar få klart för sig hur regerandet ska gå till. Resultaten är hittills förhållandevis goda. Rörelseriktningen är tydlig. Habilt kan vad det lider snart bli stabilt. Något bländande gnistregn kommer vi dock inte att bjudas på från Rosenbad. Vilket är såväl nödvändigt som tacknämligt.
Widar Andersson