Agendas partiledardebatt i SVT på söndagskvällen blev en tydlig illustration av det intressanta inrikespolitiska läget. Alla partier utom Vänsterpartiet har eller hoppas få politisk makt och uttryckte sig därför rimligt sansat och balanserat. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt leder däremot ett parti som vare sig har eller vill ha makt och inflytande. Därför slängde Sjöstedt ut horribla anklagelser om rasism och om gynnande av ”rika vita män”. Tonen var extra hård och frän gentemot Socialdemokraterna, som när det kommer inpå benet, alltsedan 1917 är V: s främsta fiende.
Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson uppträder däremot alltmer som en lagspelare. Kamerateamet på SVT lyckades vid ett par, tre tillfällen fånga in Åkesson när han påtagligt tydligt nickade bifall till inlägg från Ulf Kristersson (M). Det eventuella regeringslaget Kristersson, Åkesson och Ebba Busch Thor lade också beslag på medaljplatserna i debatten när tittarna fällde sina domar enligt Demoskop i Expressen. KD: s ledare Busch Thor hamnade överst på prispallen. Vilket är begripligt. Hon gör sig väldigt bra i debatter. Själv är jag särskilt förtjust i när hon säger saker som går lite vid sidan av det traditionella blocktänket om vi och dom. Hon förklarade att problemen i migrationspolitiken beror på att de tre stora partierna M, S och SD som har ungefär samma uppfattningar i sakfrågorna inte förmår att sätta sig ner och komma överens.
Precis så är det.
Socialdemokraterna har det plågsamt. Vilket inte ska tas som intäkt för att det är på väg åt et ena eller andra hållet. Socialdemokrater är nämligen vana vid att ha det plågsamt i debatter. I den socialdemokratiska traditionen av makt och ansvar ingår nämligen att stå upp för helheter och sammanhang som inte alltid gör sig bra i fräna debatter. Det ska medges att dagens statsminister Stefan Löfven kanske har det extra plågsamt med tanke på hur hans regeringsunderlag ser ut. Det är inte lätt för ett egentligen tämligen konservativt och reformistiskt lunkande parti som Socialdemokraterna att plädera för väldigt liberala uppfattningar á la Miljöpartiet och Centerpartiet.
S har inga problem att gå till höger eller vänster; det har man visat under sina hundra år vid makten. Men när partiet lämnar den kollektiva och konservativa basen för liberala experiment med till exempel migration, arbetsförmedling och klimat så blir det svårt. Det finns kort sagt inga liberala stråk i den socialdemokratiska kroppen. Därför blir det extra plågsamt för Stefan Löfven. Hans problem förvärras också av att han – som Göran Persson undsluppit sig – inte ”har orden” med sig. Han är ingen debattmaskin. Sådant går att överleva. Stefan Löfven utstrålar ofta värme och personlighet. Hans ögon – själens fönster – är med honom. När han säger något han verkligen menar så syns det i hans varma ögon. Sådant är viktigt.
Per Bolund är språkrör för Miljöpartiet och statsråd i Löfvens regering. Han gjorde debattdebut på söndagskvällen. Väljarna i Demoskop gav honom en sistaplats av de åtta startande. Det var välförtjänt. Per Bolund påminner mer om en maskin än om en människa. Hans uppenbart genomtänkta ordkaskader flödar ur honom i snabbt tempo utan att hans ansiktsuttryck förändras en millimeter. Jag minns inte något av det han sa. Det fastnar inte. Ögonen är inte med.
Liberalernas Nyamko Sabuni var också debutant. Hon gjorde inga större avtryck vare sig som regeringsrepresentant eller som opposition. Hon sökte en mellanväg i migrationsdebatten genom att passa i huvudfrågan om hur många som kommer och som ska komma och ställde istället lite invecklade frågor till Jonas Sjöstedt om varför han och V inte vill att de som får avslag på sina asylansökningar snabbt ska lämna landet? Jag tror inte att särskilt många tittare riktigt förstod hennes poäng. Sabuni speglar väl i stort partiets position just nu. Den som inte vet vad hon vill utstrålar just det. Och det är sällan en vinnande debattutstrålning.
Annie Lööf var inte så framträdande som hon brukar vara. Hon hämmas möjligen av att hon spelar mer lojalt än de andra (MP och L) med regeringen. Hon tar ansvar för vad de kommit överens om; uppträder som ett regeringsparti på något sätt. Vilket hedrar henne.
Sammanfattningsvis var SVT-debatten en bra och näringsfull illustration av det politiska landskapet just nu. 1. Regeringsblocket är irrationellt visavi många av tidens stora frågor. 2. Utmanarblocket M, SD och KD formerar ställningarna. 3. Liberalerna velar. 4. Vänsterpartiet har lämnat dagspolitiken.
Widar Andersson