Attityden från danska S är mer ”socialdemokratisk” än vad de svenska essen hittills lyckats med i sin omsvängning. Där finns mycket att hämta för en pigg och reformsugen socialdemokrati.
Mette Frederiksen är ordförande för Socialdemokraterna i Danmark. Partiet har nyligen släppt rapporten: ”Rättfärdig och realistisk – En utlänningspolitik som samlar Danmark”. (Jag översätter ”utlänning” rakt av även om ordet har en mer rå klang på svenska. När danskarna skriver/säger ”Udlændingepolitikk” så säger de med ett ord vad vi säger med de två orden migration och integration.)
I rapportens förord ger Mette Frederiksen bakgrunderna till S omfattande förslag till ny politik.
1. Antalet har betydelse. Danmark ska själv kunna bestämma hur många icke-västliga människor som tas emot varje år.
2. Danmark vill hjälpa fler. Det Danmark i dag lägger på att försörja och förvalta 10 000 asylsökare motsvarar kostnaderna för 600 000 människor i Kenyas flyktingprogram. I programmet dras linjerna upp för ett omfattande stöd till Afrika.
3. Mette Frederiksen skriver om ”Den nya frihetskampen” i Danmark; ett tioårigt program för integration byggt på att ”demokrati” alltid står över religion”, och som är en fortsättning på det välfärdsbygge som gjort Danmark till ett av världens friaste och mest generösa välfärdsländer.”
Partiledaren argumenterar elegant för den konservativt grundade hyggligheten som är den klassiska socialdemokratins adelsmärke: ”Man er ikke et dårligt menneske, fordi man ikke ønsker at se sit land blive grundlæggende forandret. Og man er ikke naiv, fordi man gerne vil hjælpe andre mennesker til en bedre tilværelse.”
(Tankarna går tämligen obehindrat till Katarina Barrlings banbrytande text i Kvartal.se om någonstansarna och vartsomhelstarna.)
Mer att läsa: Nu handlar det om chans
Det riktigt speciella med rapporten från de danska Socialdemokraterna är att partiet tar tag i de stora folkvandringsfrågorna. En mycket stor majoritet av de uppskattningsvis 65 miljoner människor som är på flykt i eller utanför sina hemländer/regioner har inte asylskäl i Danmark; eller för den delen i Sverige.
Människor – inte minst från Afrika med ett stadigt stigande invånarantal – har börjat få det så pass bra eller odåligt att de kan överväga riskerna att försöka ta sig norrut och västerut för chansen till ett bättre liv. Vilket är högst begripligt. Dessutom är det ur mänsklighetens långsiktiga perspektiv positivt att människor söker sig till mer livskraftiga delar av planeten. Vilket erfarenheter från tidigare folkvandringar – exempelvis i samband med de stora pesterna och farsoterna i Europa – visar på.
Mer att läsa: Därför förstår inte vänstern vad socialdemokrati är.
Folkvandringarna är dock inte oproblematiska för det ganska begränsade antalet hyggligt demokratiska och frihetliga välfärdsländer som finns i den västliga hemisfären. Att använda sig av asylrätten – en konstruktion från tiden efter andra världskriget – för att hantera folkvandringar skapar stora problem i flera olika dimensioner. Vilket Sveriges senaste decennium är ett övertydligt exempel på.
På måndagen lyssnade jag på moderatledaren Ulf Kristersson när han talade i Linköping. Han citerade gränspolisen i Skåne som sagt till honom att de folkvandrare som kommer till den svenska gränsen möts av ett ”Ja eller ett kanske men aldrig ett nej” på frågan om de får stanna.
Hundratusentals ansökningar om asyl – varav väldigt många utan grund – ska malas runt åravis i förvaltningar och domstolar medan de asylsökande ska försörjas och inlogeras under dessa långa tider. Dessutom stannar många sonika kvar i landet även sedan de fått slutligt avslag på sin ansökan. Med skuggsamhällen som resultat.
Tre minuter om chans istället för skydd.
Läget är likadant i Danmark; om än på lägre nivåer. Mette Frederiksen skriver:
"For mange er kommet ind i Danmark uden at blive en del af Danmark. Det presser sammenhængskraften.”
Socialdemokraterna föreslår nu att den som söker asyl i Danmark inte ska vistas i Danmark under tiden som ansökan prövas. S vill – likt Frankrike och Tyskland redan sonderat – satsa stora resurser på att bygga upp ett säkert läger i Afrika där de asylsökande ska kunna vänta på besked under anständiga och trygga former.
De danska Socialdemokraternas ”Frihedsklamp” för en bättre integration har en del inslag som borde vara intressanta även för S i Sverige: Förbud för att använda barn som tolkar. Kommission för att se till att bidrag aldrig överskrider möjliga arbetsinkomster.
Det viktigaste med de danska socialdemokraternas initiativ är dock inte varje enskilt konkret förslag. En del av dem är väldigt daterat danska; vi har olika verkligheter och problemen är värre i Sverige och på en del områden – socialt omhändertagande av unga inte minst – ligger Sverige hästlängder före Danmark.
Det bästa är att de lyfter upp den tunga och svåra frågan om hur rika välfärdsländer i norr ska kunna hantera det växande trycket från folkvandringar utan att svika de egna medborgarna och utan att svika det moraliska delansvaret för världen och alla dess människor.
Av reaktionerna från vänster och liberalerna – DN: s ledarsida begär att Stefan Löfven ska bygga en mur mot Danmark, på kultursidan i Helsingborgs Dagblad skrivs att ”Oanständigheten firar ständigt nya triumfer”, på vänstersajten Dagens Arena talades det om ”Danmarks socialdemokratiska självmord” redan 2015 då partiet tuffade till sin invandringspolitik – att döma så väljer de delarna av den politiska offentligheten att sticka huvudet i sanden.
Stefan Löfven har intagit en avvaktande attityd. Det förstår jag. Men avvakta inte för länge. Moderaterna – se till exempel DN Debatt tisdagen 6 februari – är på de danska socialdemokraternas spår i de här frågorna.
Attityden från danska S är mer ”socialdemokratisk” än vad de svenska essen hittills lyckats med i sin omsvängning. Där finns mycket att hämta för en pigg och reformsugen socialdemokrati.
Widar Andersson