Idag den 24 november är det precis tre år sedan den berömda presskonferensen med Stefan Löfven och Åsa Romson då regeringen återreglerade invandringspolitiken. I sak var det faktiskt inga märkvärdigheter som meddelades vid tillfället. Sverige skulle återgå till att pröva människors individuella asylskäl, Sverige skulle kolla människors identiteter vid gränskontroller och asylansökningstillfällen, Sverige skulle avvisa människor som fick nej på asylansökningar, Sverige skulle införa tillfälliga uppehållstillstånd.
I sak återstår även mycket att göra. Sverige behöver – vilket väl lär ske när det kommer en regering med ett vettigt underlag på plats – omforma invandrings- och folkvandringspolitiken i grunden. Regelverk och myndighetsfloran behöver en rejäl översyn. Det kommer säkert att ske vad det lider. Förhoppningsvis ganska snart.
Invandring/folkvandring är formativa frågor av mycket stor betydelse; inte minst i ett land som vårt som håller oss med en mycket uppskattad och generös välfärdsstat vars förmåner i allt väsentligt är tänkta som återbetalningar till högt beskattade inkomsttagare.
Mer att läsa: Grova påhopp på poliser.
Politiskt har de gångna tre åren inneburit viktiga saker får såväl enskilda partier som för det politiska landskapet i stort. Socialdemokraterna – vilket syns mycket väl i SCB: s siffror från november 2015 och maj 2016 – räddade sig från något som liknade utplåning i flera valkretsar i södra Sverige. SD tappade statistiskt säkerställt mellan november och maj; från nästan 20 procent till dryga 17 procent.
För Miljöpartiet var den 24 november 2015 en svart dag. För Moderaterna betydde dagen lite mer ljus i mörkret. Mellan november 2015 och maj 2016 slutade M att blöda till SD. Under halvåret vann istället Moderaterna i stället en procent från SD och dryga en procent från ”vet ej” gruppen. Partiet gick framåt precis som S gjorde.
Mest intressant är nog trots allt känslan av Sverige från och med den där dagen för tre år sedan blev alltmer manifest oregerbart enligt traditionella mönster.
Mer att läsa: Åter till Olof Palme.
Att det förhöll sig på det viset var ju i och för sig den sittande regeringen redan ett tydligt exempel på. Stefan Löfven släpptes fram som statsminister med endast 132 ja-röster. De fyra borgerliga partierna och Vänsterpartiet avstod från att rösta – valde den gula knappen – medan SD: s 49 riksdagsledamöter var ensamma om att rösta nej. S och MP var definitivt inget rationellt regeringspar. Men de var de enda som ville och kunde regera.
Det mest speciella med Romsons och Löfvens pressträff den 24 november 2015 och den efterföljande invandringspolitiska uppgörelsen mellan regeringen och de borgerliga partierna var att den på ett hårdhänt sätt visade att ”SD hade haft rätt” om invandringens problem och att de övriga partierna nu – under ivriga trumpetstötar om motsatsen – tänkte försöka återta förlorad mark. Vilket S och M också gjorde. Men bilden av SD som ”sanningssägare” hade satt sig hårt.
Det var uppenbart för alla som kunde och vågade tänka av egen kraft att SD skulle fortsätta att blockera vettigt regeringsbildande även i framtiden. Moderaternas partiledare började därför så försiktigt att ”gnugga opinionen” internt och externt för att arbeta upp en förståelse för att en borgerlig regering i framtiden kommer att behöva tala med SD. Det blev ett liberalt ramaskri (som S gärna förstärkte utifrån sina naturliga partiintressen.) M tappade väljare till Centerpartiet i rask takt och opinionssiffrorna dök.
Ut med Kinberg Batra och in med Ulf Kristersson som både försökte rädda den borgerliga alliansen och försökte vinna förståelse för att det kan vara okej att ha en borgerlig regering även om SD röstar med regeringen i vissa frågor. Det gick inte. Alliansen är sakligt sett helt borta. Den har spruckit på SD-frågan/invandringsfrågan. Nu växer mödosamt fram nya möjliga samarbetsmönster. Men det kommer att krävas mycket gnuggande både här och där.
Lärdomen från den 24 november 2015 är lika enkel som viktig. Håll invandringspolitiken i herrans tukt och förmaning så har du fler och bättre regeringsalternativ i riksdagen.
Widar Andersson