Det är något speciellt med politiker som varit med ett tag. De är fortfarande med i leken samtidigt som deras aktiva gärning sträcker sig några decennier bakåt i tiden. Utrikesminister Carl Bildt är i dag den svenska politiker som erbjuder mest kontinuitet.
På Expressens debattsida skriver Bildt (24 juni) om att det gått 20 år sedan Sverige på allvar ansökte om att gå med i EU. Anslaget i artikeln är typiskt Bildtskt: ”I dag för 20 år sedan undertecknade jag det sannolikt viktigaste internationella avtal som Sverige har ingått - det om Sveriges anslutning till den Europeiska unionen.”
I några korta penndrag ger Carl Bildt sin beskrivning av tidsandan som rådde då för tjugo år sedan när Bildt var statsminister. ”Meningarna i Sverige var djupt delade. Det var ingen hejd på de eländen som skulle drabba Sverige vid en anslutning. Gamla fördomar satt djupt. (--) Det sovjetiska väldet hade just kollapsat. På Balkan hade nya krig brutit ut. Ett tag kom det cirka 3 000 flyktingar i veckan till Sverige.”
Bildts sammanfattande omdöme om de tjugo år som gått håller samma stil och ton som anslaget i artikeln. ”Om vi nu blickar tillbaka har mycket gått betydligt bättre än de flesta då trodde”, skriver Carl Bildt.
Jag tilltalas av hans attityd. Han omfamnar en stor och viktig del av vår närtidshistoria; skriver in sig själv i centrum av skeendet och konstaterar att det mesta har gått bättre än vad många andra än Bildt trodde.
I grunden delar jag Carl Bildts perspektiv på de gångna två decennierna. Sverige är nu som då en öppen och exporterande marknadsekonomi och en välfärdsstat i världstopp. Politiken har dock blivit öppnare och mer vardagligt realistisk. Gammalt nationellt bråte – inflation/devalveringar, neutralitet och ett flertal statliga regleringar av kommunikation och rörlighet – har fått lämna plats för mer relevanta och europeiska/globala regelverk och förhållningssätt.
Tjugo år är en kort period. De materiella förvandlingarna på marken har varit omfattande. Det nationella svenska överjaget har inte hängt med i svängarna. Det finns ett växande utrymme för nostalgi och konservatism i det svenska politiska landskapet. Det är som det är med den saken; sannolikt något av en naturlag. För dagen yttrar det sig i att de två stora partierna – som bar Sverige in i EU – har det svårt i opinionen till förmån för partier vars ideologiska rötter är parkerade i det Sverige som fanns före Bildts mest aktiva period.
Carl Bildt pekar ut folkomröstningen om EMU 2003 som de gångna tjugo årens största misslyckande. Mycket talar för att det är så. Givet vårt lands struktur och ekonomi vore det naturligt för oss att vara en del av den gemensamma valutan.
Att det blev ett ja i folkomröstningen om EU 1994 var en sensation i sig. Folkomröstningar landar oftast i nejresultat. Att tio år senare lyckas att upprepa den bedriften i omröstningen om EMU var nog dödfött från början. Kampanjen 2003 var också avslagen och trist i jämförelse med EU-omröstningen 1994.
Men man ska aldrig säga aldrig. Sverige är visserligen fortfarande ett ”lagomland”. Kanske är det så att vi inte går all-in i något? Att det krävs ytterligare år av tassande och smekande av nostalgiska återvändsgränder innan det är möjligt med ett ryck framåt igen? Så kan det vara.
Hur som helst är det uppfriskande att vårt politiska landskap innehåller en person som Carl Bildt som står upp för det han varit med om att åstadkomma utan att snegla alltför ängsligt på opinionsvindarna för stunden. Möjligen är det just detta som är den största fördelen med kontinuitetspolitiker som Carl Bildt; han har perspektiven bakåt med sig i nuet. Han har ett Ja att försvara till skillnad mot de nostalgipolitiker som nu som då ägnar sig åt att upprepa sina Nej till det mesta som är och varit viktigt för Sverige.
Widar Andersson