I ett jämnt lopp bestämde sig 72 procent av de röstberättigade britterna för att Storbritannien ska lämna EU. Nu väntar långa och sega förhandlingar under maximalt ett par år för att ta reda på vad utträdet ur EU betyder.
Handen på hjärtat så har Storbritannien aldrig varit särskilt intresserat av EU. United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland gick med i EG 1973; ett medlemskap som bekräftades i en folkomröstning 1975.
Widars klipp: Viktig dag för Europa.
På 1970-talet hade britterna det tungt. Likt i Sverige och många andra länder hade rekordåren efter andra världskriget klingat av. Stela strukturer och låg produktivitet låg som blöta filtar över det mesta. För Storbritanniens del handlade det också om att det gamla stormaktsväldet med kolonier runt om i världen var inne i en krackeleringsfas.
Mer att läsa: Reglerad invandring är åter hemmaplan.
Att söka medlemskap i EG för att utan handelshinder få tillgång till den inre marknaden på fastlandet var ett sätt att få bättre snurr på affärerna. Vilket lyckades får man väl säga.
Storbritannien är i dag åter ett stort och inflytelserikt land och en av klotets hubbar för finansbranscherna.
Landets motstånd mot den politiska unionen EU har varit konstant under hela medlemskapet. Unionens inflytande på brittisk inrikespolitik har bestämt motarbetats. Likafullt har det skapats utrymme för mer obehagliga ”självständighetsrörelser” i det stora öriket.
Nigel Farage leder UKIP; ett invandrings- och EU-fientligt parti som har skördat framgångar under det senaste decenniet. När den brittiske premiärministern David Cameron inför det senaste riksdagsvalet utlovade en folkomröstning om medlemskapet i EU om han och Tories segrade så var det en chansning som till att börja med gick hem. Cameron fick egen majoritet i parlamentet och UKIP gjorde ett dåligt val. Hade det inte varit för de stora folkvandringarna och invandringsströmmarna under de senaste åren så hade säkert Cameron även vunnit folkomröstningen.
Det som stjälpte projektet var EU: s fria rörlighet för personer; som alltid betraktats med stor misstänksamhet i UK. Motståndet mot invandring har vuxit sig starkt under senare år. UKIP och många andra som kampanjat på den vinnande sidan i folkomröstningen har varit skickliga på att knyta samman EU med ”fri invandring till brittiska jobb och bidrag.”
Inför folkomröstningen förhandlade David Cameron fram ett dokument med undantag som britterna skulle få om de stannade kvar i EU. Där fanns bland annat punkter om tuffa kvalificeringsregler för att som invandrare få hjälp från det allmänna. Men det hjälpte inte.
David Cameron meddelade sin avgång nu på förmiddagen. En ny partiordförande/premiärminister ska vara klar tills i oktober då Tories har partikongress. Nu läggs ett väldigt stort ansvar på den del av den vinnande sidan som finns i det konservativa partiet. De behöver vaska fram en kandidat som trovärdigt och värdigt kan leda förhandlingarna med EU om britternas nya relationer med unionen. Målet är självklart att hitta sätt och lämpliga pris för att stanna kvar på den inre marknaden.
Även den andra sidan behöver skärpa sig. Motståndet mot unionens överstatlighet är omfattande i stora delar av Europa. EU-parlamentets talman Martin Schulzs attityd bör inte bilda skola. Att arrogant – efter att folkomröstningsresultatet blev känt i morse – tala om att ”vi ska behandla UK som ett tredje land” är gapiga dumheter.
Britternas budskap till Europa bör tas på allvar: Koncentrera er på den inre marknadens hinder och knöligheter. Se till att tona ned överstatligheten på områden där det saknas kompetens. Sköt – som nu alltmer framgångsrikt – vakthållningen vid de yttre gränserna.
Nu på förmiddagen har företrädare för partier som Front National i Frankrike, Frihetspartiet i Nederländerna och Northern League i Italien varit ute och krävt folkomröstningar även i sina länder. Jimmie Åkesson lär göra samma sak i Sverige. Så är det. Frågor är aldrig döda och för evigt avgjorda. Om människor i allmänhet får för sig att det mesta skulle bli bättre om vi gick ur EU och skötte våra egna affärer ”utan inblandning av stroppiga utlänningar” så finns det en majoritet för utträde. Då gäller det att påminna sig om att om människor i allmänhet får för sig att det mesta blir bättre om vi går med i EU med dessa lätt stroppiga utlänningar” så finns det en majoritet för det. Det är bevisat i praktiken.
Folkomröstningen 1994 då svenskarna beslutade att Sverige skulle bli medlem i EU är mitt livs största politiska händelse. Hade det blivit nej då så hade det blivit mycket svårare för Sverige ömsa skinn från den inflations- och devalveringsuppblåsta vi-är-bäst-i-världen-position där vi befann oss. Nu är vi inne i ett stabilt regelverk med en författningsdomstol i det ena hörnet.
Folkomröstningen 2016 då britterna beslutade att UK ska lämna EU är nog inte fullt så omvälvande. Britterna har som sagt aldrig varit med i EU.
Widar Andersson