I onsdags visade Uppdrag Granskning ett program om judehatet i Malmö. Temat för nästa veckas program är islamofobin i Sverige. Det var inget riktigt bett i programmet från Malmö. Uppdrag Granskning gick inte att känna igen. Annars brukar Janne Josefsson och hans redaktion gå pang på rödbetan och måla med grova och kontroversiella penseldrag. Men icke så i programmet om judarna. Visst lyftes enskilda öden och trakasserier mot lärare, rabbiner och judiska ungdomsledare fram i ljuset. Men det sattes inte in i något handfast sammanhang. En polis och en rektor fick ganska oemotsagda tona ner problemen. Det som kändes mest blekt var att UG inte gick i närkamp med varför judarna är så utsatta just i Malmö? Det talades lite löst om att människor ”blandade ihop staten Israel med judar som bor i Malmö”. Vilka människor är det som blandar ihop dessa saker på ett sådant sätt att de hotar och angriper judar i Malmö? En reporter ringde upp den palestinska föreningen i Malmö. Föreningsrepresentanten ville inte prata om judehat utan ansåg att det fanns viktigare saker att tala om. Vilket gav en fingervisning om vilka det är som står för judehatet. En vandring i Rosengård gav också vissa antydningar om att det är unga personer från de stora invandrargrupperna från Mellanösterns alla arabiska diktaturer som har tagit med sig sina nedärvda aggressioner mot Israel och judar. Det var detta som jag förväntade mig att Uppdrag Granskning skulle problematisera och attackera. Vad bör göras? Vad görs? Varför görs det inte mer än vad som görs? Går det att göra något?
Nu blev det inte mycket av något i Uppdrag Granskning. Något säger mig att islamofobin i nästa program blir lättare att hantera för redaktionen. Men jag hoppas att jag har fel.
Widar Andersson