För några veckor sedan testade statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson att kalla Sverigedemokraterna för ett ”Nyfascistiskt parti”. Ytterst få har någon riktig kläm på vad nyfascism är för något. Fascism är ju mer av ett allmänt skällsord från alla håll och kanter i politiken. Jag minns till exempel från min ungdom i SSU hur kommunisterna kunde väsa ”socialfascist” åt en i folkhögskolans korridorer. Som sagt. Att en statsminister och en finansminister kallar ett annat riksdagsparti för nyfascistiskt kan bara förklaras av att någon spinndoktor i partiet ville kolla om det skulle ha någon påverkan på debatten och opinionen. Det hade det nog inte. Utöver lite vänstermuppar här och där var den enda som blev glad den hårt kritiserade författaren Henrik Arnstad som åker runt och föreläser om att SD är ett fascistiskt parti. Möjligtvis gladdes också Jimmie Åkesson och SD-ledningen. Arnstads till S inlånade anklagelser är nämligen bisarra i vart fall för den som anser att begrepp som fascism betyder något och är värda att tas på allvar. Det oroar mig något att Socialdemokraterna valde att ta Arnstad som sanningsvittne. Det finns andra att lyssna på. Historieprofessorn Dick Harrison skriver så här om SD och fascismen i ett inlägg i tidskriften NEO.
”Den dag Jimmie Åkesson kallar sig revolutionär, pläderar för korporativism, deklarerar sin dröm om avskaffandet av alla politiska partier utom det egna, poängterar sitt förakt för svaghet, kräver inrättandet ett nytt rasbiologiskt institut, yrkar på att få annektera Åland och organiserar en kraftfull ”marsch mot Stockholm” med SD:are i folkdräkt – då finns det skäl att hissa varningsflagg för fascism. Tills den dagen kommer är det mer konstruktivt att sakligt konstatera att partiets vision av det gamla goda svenska samhället bygger på falsk historieskrivning, liksom att dess rädsla för främlingar vilar på lika stora doser okunskap om omvärlden som oförståelse för hur kulturer – även nationella – formas och omformas genom fruktbara möten med andra folk.”
Dessa – och väldigt många mer rader i samma ämne – skrev Harrison några månader innan Löfven och Andersson var ute och kollade nyfascismens bärkraft.
Nå. Det nyfascistiska lade sig ganska snabbt. I onsdags var det dags för partiledardebatt i riksdagen. Nu var nyfascismen borta. Stefan Löfven såg närmast generad ut när Göran Hägglund knöt an till nyfascismen i ett replikskifte.
I onsdags var den socialdemokratiska linjen istället att SD var som Ny Demokrati. Vi som är lite äldre minns lattjo lajban partiet NyD som Ian Wachtmeister och Bert Karlsson hittade på och på en kändispopulistisk våg fick in i riksdagen åren 91-94. Partiet höll inte ihop särskilt länge utan vittrade sönder. Ny Demokrati var mot byråkrati, för EG, mot skatter, mot lapplisor och mot för mycket invandring.
Jag är ingen puritan när det gäller sådant här. S och alla andra partier har svårt att få hugg på SD och det är inte så konstigt att de prövar sig fram när de nu inte vill ta sig an frågan som det handlar om.
Men…Det är lite för stort avstånd mellan nyfascism och nydemokrati för att anklagelser om att vara först det ena och sedan det andra ska kunna komma från samma håll med bara några veckors mellanrum. Dessutom är avståndet mellan vad SD är och vad Löfven vill likna dem med för stort i sig självt.
Varför inte istället utgå från det som faktiskt är? Nöta på i Dick Harrisons fotspår från ovan: ”Det är mer konstruktivt att sakligt konstatera att partiets vision av det gamla goda svenska samhället bygger på falsk historieskrivning, liksom att dess rädsla för främlingar vilar på lika stora doser okunskap om omvärlden som oförståelse för hur kulturer – även nationella – formas och omformas genom fruktbara möten med andra folk.”
Och – vill jag tillägga – ta tag i invandringsfrågans organisation och juridik så att asylmottagandet kan skötas på ett vettigt sätt.
Widar Andersson