Folkpartisten Åke Bjurhamn i Norrköping lämnar sitt parti och söker sig till Socialdemokraterna. Tidigare har centerpartisten Håkan Thornell gjort samma resa. Händelserna ska inte övertolkas. Var och en för sig kan de båda partibytena (bort)förklaras som uttryck vad som ibland händer när politiker hamnar långt ner på sitt partis vallista och söker sig till ett annat för att kanske få en bättre position. (Bjurhamn) Eller oroas för att ens gamla parti ska göra så dåligt ifrån sig i valrörelsen att det riskerar att åka ut från fullmäktige och därför söker sig en tryggare hamn. (Thornell)
Låt oss för diskussionens skull gå med på att det var av just dessa orsaker som C och FP förlorade varsin erfaren och profilerad fullmäktige- och nämndspolitiker. Kvar finns likafullt att svara på varför de båda vänder sig till S?
Vare sig Bjurhamn eller Thornell är några blyga violer. Under årens lopp har de båda såväl från offentliga talarstolar som i debatten och diskussioner ofta ondgjort sig över den (ständigt) styrande socialdemokratin. Det som sammanfattar deras kritik är att den riktats mot de styrandes ovilja och/eller saktfärdighet att gå dem till mötes i sakfrågor som de brinner för.
Likafullt har de förhoppningar om att bli mottagna av socialdemokraterna. Ett mottagande som för Thornells del redan har inträffat. Förklaringen till detta är kort och gott att Socialdemokraterna till sin natur är ett stort och brett parti. Här finns en fördragsamhet med människor av olika slag. Del slags ideologiska avsmalning och enfrågepartilängtan som präglar delar av Folkpartiet och Vänsterpartiet i staden skulle vara otänkbar i S i Norrköping.
Även inom Moderaterna i Norrköping finns tydliga tendenser till mer renodlad profilering på linjen ”allt som sossarna gör är fel.”
Lars Stjernkvist (S) är kommunstyrelsens ordförande i Norrköping. Han har inte gjort någon hemlighet av att han gärna ser en blocköverskridande kommunregering efter nästa val. Förklaringen till detta är enkel. Kommunväljarna förväntar sig inte några hårda ideologiska strider i Rådhuset. Förväntningarna är däremot i huvudsak inriktade på att det valda styret ska ha förmåga och kompetens nog att ta tag i kommunens problem på bästa sätt.
”På bästa sätt” kan översättas med en bred samling som enas om insatser för bättre skola, lägre arbetslöshet, en mer tillgänglig och modern kommun som håller ordning på ekonomin och som inte strider för stridens egen skull.
Exemplen Bjurhamn och Thornell visar att S uppfattas som grundstommen i det bästa styret för Norrköping. Staden skulle må bra av om fler – gärna hela partier om möjligt – gav sig in i seriösa samarbetsövningar. Dagens S, V och MP-styre är enbart en reflex av tradition och är i viss mening en spegel av den nuvarande situationen på riksplanet.
Koalitionen speglar dock inte det slags samsyn om vad som är Norrköpings bästa som säkerligen en stor majoritet av kommunväljarna efterfrågar.
Widar Andersson