Jan Björklund är partiordförande för Liberalerna och riksdagens toppveteranpolitiker. I ett mycket intressant utspel i Dagens Nyheter på torsdagskvällen öppnar han upp en efterlängtad diskussion om behovet av regeringar i majoritet och om regeringar som inte gör sig helt beroende av Sverigedemokraterna.
En del av reaktionerna på Liberalledarens inlägg - särskilt V-ledaren Jonas Sjöstedts attack i Aftonbladet på fredagsmorgonen - visar på symbiosen som råder mellan ytterligheter som V och SD.
Björklund talar så pass mycket klarspråk man kan begära av en pressad partipolitiker. Han säger det alla vet; (1) Den som vill bilda en anständig majoritetsregering behöver samarbeta med Socialdemokraterna. (2) För att Socialdemokraterna ska vara en anständig samarbetspartner så behöver S band med Vänsterpartiet klippas.
Mer att läsa: Med Löfven i potten.
Självklart säger Jan Björklund att hans förstahandsalternativ är en majoritetsregering med de tre övriga allianspartierna. Detta kommer dock inte att ske; det vet vi. Så frågan är vad det näst bästa är?
Björklund ger oss sitt svar på den frågan. Därmed bryter han isen för en ny ton i de politiska samtalen. Moderaterna och Socialdemokraterna kan inte längre sitta och veva nostalgislagdängor på sina respektive kanter. Pressen ökar på S och M att tala vuxet och moget och öppet om hur landet ligger.
Låt oss inte sticka under mattan med att Jan Björklunds utspel även kan betraktas som en elegant desavouering av Birgitta Ohlssons ledarskapsutmaning. Den interna mobiliseringen mot Jan Björklund har byggt på antagandet att han skulle vilja närma sig Sverigedemokraterna. Vilket jag aldrig tror att han har gjort. Däremot har han hävdat – med allt rätt – att det är kontraproduktivt att inte bjuda in riksdagens tredje största parti till partiöverskridande överläggningar i riksdagen. En normalisering av SD är – alldeles oavsett vem som gynnas av detta – viktigt hur som helst. Att vidmakthålla ett läge där runt en femtedel av väljarnas preferenser hålls för isolerbart osunda är inte hållbart på något sätt. Däremot finns inga som helst anledningar att regeringssamverka med SD. Så länge det finns bättre alternativ.
Socialdemokraterna har varit ett folkmittenparti sedan 1917 då kommunisterna slängdes ut/hoppade av. Alla stora och viktiga reformer i Sverige under de senaste 70 åren har skett i samarbete mellan S och de borgerliga partierna i olika konstellationer. Att detta runt 2018 skulle kunna ta sig uttryck i en gemensam regering vore alls inget konstigt. Det är ytterkantspartierna som är konstiga och knepiga. Att den nuvarande blockindelningen ger konstiga och folkfrämmande partier ohemult stort inflytande är en olycka.
Så tack ska du ha Jan Björklund. Om vi sorterar bort de värsta partigängarna och testuggarna på respektive kanter så tror jag väldigt många människor kan tänka sig en sådan slags regering som du kan tänka dig.
Somliga andra är som sagt mycket emot den utveckling som Björklund målar upp som möjlig. Vänsterns Sjöstedt talar om Björklunds utspel som en "gåva till SD". I Sjöstedts värld är nämligen allt som suddar ut gränserna mellan "höger och vänster" att betrakta som en gåva till SD. Hans fixering vid SD är kombinerat freudiansk och partitaktisk. Han missar helt att Jan Björklunds förslag om ökad beredskap för nya regeringskonstellationer inte ska förväxlas med något slags "tvångsgifte" för att hålla SD borta. Det Liberalernas ledare föreslår är istället rationellt och sakpolitiskt odramatiska regeringskoalitioner som utöver att vara bra för Sveriges stabilitet och reformstyrka har fördelen att begränsa inflytandet för ytterkantspartier i riksdagen som vill lämna EU, som hatar Nato och som har en förkärlek för förbud av sådant som de av ideologiska skäl ogillar.
Möjligen skulle både SD och V tjäna någon procentenhet eller två på en bred mittenregering. Det är det i så fall värt.
Widar Andersson