Inga oväntade saker inträffade då riksdagen på tisdagen röstade om sitt förtroende för statsrådet Annika Strandhäll. Ingen romersk Gud steg ner från himlen i form av liberala vildar eller protesterande centerpartister. Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna fick ihop 173 röster för ett misstroende. Det hade krävts två röster till.
Hade Ulf Kristersson varit åklagare och Annika Strandhäll stått inför skranket på tinget så hade utgången varit tämligen klar. Moderatledarens bevisföring är stark i sak. Hans starkaste argument är när han pekar på den unika och öppna uppställningen för Begler från aktiva och höga tjänstemän. Sådant kan inte vara viftas bort. Ingen bestrider att regeringen har rätt att tillsätta och att avskilja generaldirektörer från sina uppdrag likt vad som skedde med Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler. Men det finns regelverk att följa. I regeringskansliet är regelverken mycket viktiga och centrala. Det finns goda skäl till att det är på det viset. Ett regeringskansli med tillhörande statliga myndigheter är nämligen mycket politiknära verksamheter. Alla dessa regelverks uppgift är att begränsa möjligheten till direkt partipolitisk styrning av staten.
Mer att läsa: Firma Strandhäll & Begler
Vid pläderingen före omröstningen var det slående att ingen av talarna på nej-till-misstroende-sidan yttrade ett ord till försvar för Annika Strandhäll. Annelie Karlsson talade för S. Hon valde att kritisera Moderaterna för deras ”anmärkningsvärda” sätt att ”kringgå KU” och för att M nu riskerar den nya och goda traditionen med ”eniga granskningsbetänkanden från Konstitutionsutskottet.”
Centerpartiets Anders W Jonsson förklarade C: s nedlagda röster i förtroendevoteringen med att partiet vill invänta granskningsbetänkandet från KU om Annika Strandhäll. Att använda det ”skarpaste verktyget” som riksdagen förfogar över och förklara sitt missförtroende för Strandhäll några dagar innan KU: s beslut kommer; det vore en märklig hantering enligt W Jonsson.
Han upprepade partiets tidigare kritik mot avsättningen av Begler men ville som sagt inte föregå KU: s besked.
Talespersonerna för V och MP markerade båda två att de tänkte vara ”mycket korta” i sina pläderingar. Vilket de också var. MP skällde lite på Moderaterna. V skällde på alla inklusive sossar och kapitalismen.
Christer Nylander i Liberalerna gjorde en annan bedömning och sällade sig till de som ville uttrycka misstroende här och nu.
Att Centerpartiet och Socialdemokraterna skulle hålla ihop har jag tagit för givet. Jag tänkte mig dock att sammanhållningen skulle uppnås genom att Annika Strandhäll valde att självmant avgå, för att på så sätt befria Centerpartiet från att återigen behöva ”rädda en sosseregering” genom ett aktivt ställningstagande mot de övriga tre borgerliga partierna.
Politiker ägnar sig åt politik; inte åt rättegångar. Vilket naturligtvis också gäller moderater. Kanske var beskedet om att M tänkte begära en misstroendeförklaring mot Annika Strandhäll användbart i EU-valets slutspurt? Kanske var det värt en förlust i voteringen för att ”spela 1–1” med Socialdemokraterna? Moderaterna fick L medan S behöll Centerpartiet.
En sak i Ulf Kristerssons plädering är värd att tas på riktigt allvar. Med tanke på den unikt starka och öppna uppställningen för Ann-Marie Begler från före detta och nuvarande chefer på Försäkringskassan finns det risk för att ett rättning-i- ledet-missmodstystnad sprider sig ute i myndighetssverige när politiken även i detta fall låter politiken gå före rimlig rätt.
Det vore i så fall mycket illa.
Ledande partipolitiker känner rimligtvis till vad KU: s granskning av Annika Strandhäll kommer att landa i för slags kritik och anmärkningar. Betänkandet justeras idag eller i morgon och debatten i kammaren är nästa vecka. Det finns skäl att misstänka att betänkandet kommer att följa stridslinjerna från förtroendevoteringen och att hela saken kommer att upplösas i pajkastning och analyser av sorten ”det är inte ens fel att två bråkar.”
Jag inser värdet av och sympatiserar med att Centerpartiet och Socialdemokraterna på allvar försöker utröna om de kan bygga en platta för framtida regeringar ihop och tillsammans. I den riktiga politiken får man ibland göra saker och ting som man helst inte skulle vilja göra. När man gör sådana saker tillsammans med andra som också behöver korsa en och annan finger för att få det gjort så lär oss gruppsykologins A-kurs att man gärna trycks ihop lite extra mycket av det man gjort och upplevt tillsammans. Det är vi mot världen typ.
Som erfaren tidigare amatörsocialarbetare vet jag att risken med relationer som byggs på det sättet är att de kan spåra ur om inte haspen är på.
En viktig läxa är också att så långt det bara går försöka undvika förtroendeomröstningar av det här slaget. De bör väl egentligen bara användas då det är i stort sett glasklart att statsrådet/regeringen kommer att falla.
I andra fall är det bättre att knyta näven i fickan, gnissla lite tänder och öka trycket genom opinionsbildning som inte tar hjälp och stjälp av parlamentariska regelverk.
Widar Andersson