Centerpartiets ledare Annie Lööf vill se en regeringsbildning där båda ”extrempartierna” Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ställs utanför alla former av inflytande på politiken. Det är naturligtvis fritt fram för vem som helst att tycka att vem som helst är extrem. För en ledare i ett åttaprocentigt riksdagsparti – som dessutom talmannen givit uppdraget att regeringssondera – är dock Lööfs hållning besynnerlig.
Jag är ingen stor vän av vare sig Vänsterpartiets eller Sverigedemokraternas politiska förhållningssätt i det stora hela. Det finns för mycket av svulstig gammal ideologi i både V och SD för att attrahera en luttrad socialdemokrat som mig själv. Att något av de båda partierna skulle vara så pass extremt att de skulle påverka Sverige särskilt negativt om de fick vara med på ett hörn och påverka och förhandla; det håller jag emellertid för helt otroligt.
Vänsterpartiet har ju varit med i svängen sedan den kommunistiska revolutionen i Ryssland 1917. Under alla dessa år har väl det egentligen bara varit samhällsfarlig vänsterfara på färde under de år då S tappade kompassen och började stappla och släpa på löntagarfondsfrågan. Den gången tvistar väl historierna om vilket av VPK eller Folkpartiet (som partierna hette då det begav sig) som hade störst betydelse som understödjare och supporter åt förstatligandevurmarna på LO.
Jag tror heller inte att Vänsterpartiet under sina hundra år har lyckats presentera ett lika samhällsomstörtande och institutionsnedrivande idéprogram som vad Centerpartiet gjorde 2012/2013 under sin nyvalda ledare Annie Lööf. Här talar vi om tunga saker som fri invandring, slopad skolplikt, månggifte, så kallad platt skatt och i grunden förändrade arvsrättslagar.
När V under de senaste fyra åren var budgetstödparti åt regeringen S och MP så var det på de borgerliga partiernas uttryckliga order. Utan V var inte S och MP regeringens ”största partikonstellation” och Decemberöverenskommelsen reglerade att den partigrupp som ville få igenom sin budget var tvungen att vara störst.
Vänsterpartiets medverkan på statsfinanserna har enbart påverkat på marginalen. Tio miljoner hit/100 miljoner dit har genom V: s försorg skickats ut till olika delar av den offentliga sektorn. Inte mycket att bråka om. Och knappast extremt.
Sverigedemokraterna har en kortare inrikespolitisk historia. Partiet är inne på sin tredje mandatperiod i riksdagen och har steg för steg förvärvat erfarenheter av att vara en del av maktapparaten i Sverige. SD har efter att ha röstat mer ”vilt” från början steg för steg närmat sig den högra spelplanen i inrikespolitiken. Något revolutionärt och samhällsomstörtande i klass med löntagarfonder eller idéprogram á la Centerpartiet har inte SD varit i närheten av. Visst har SD likt V nedblodade historiska rötter. Framförallt har SD ännu stora besvär med ”löss i den röda fanans veck” som kommunisterna brukade säga om sina avfällingar när det begav sig.
De krav om minskad invandring, bättre sjukvård och högre pensioner som SD har fört fram för att stödja en regeringsbildare är dock knappast särskilt märkliga eller svårsmälta för de flesta. Det handlar definitivt inte om några extrema uppfattningar hur som helst.
Vare sig V eller SD kommer att sitta i en regering inom överskådlig tid. De vill inte själva och ingen annan vill heller att det ska bli så. Detta beror inte på att de är extrema. Snarare är de lite ”konstiga partier” som säkerligen skulle fara mycket illa som regeringspartier och som därmed och dessutom skulle kunna vara till skada för sina partners.
Att utesluta V eller SD från varje form av regeringspåverkan är ett mycket märkligt krav från Annie Lööf. Dels därför att det är fel i sak. Och dels därför att det är en tulipanaros; hyfsat lätt att säga men svår att förverkliga. Partier i riksdagen har – särskilt de som växer förstås – alltid påverkan på saker och ting. I vårt parlamentariska läge för dagen är det dessutom så att de seriösa regeringsalternativ som finns bygger på att antingen V eller SD är med på ett hörn och tolererar statsminister och politik. Det är inget extremt med det.
Widar Andersson