Vara tränare på elitnivå är inget säkert jobb - om du inte huserar i allsvenskan vill säga. Vinterns plaskande i ankdammen är parodisk. Klubbarna är så rädda att satsa på något nytt att de inte ens lyfter blicken från den allsvenska tabellen när de "jagar" en coach. Skit i scoutingen. Vi tar de som finns där. Då vet vi ju vad vi får.
Usch vad tråkigt.
Peter Swärdh. Lämnade Åtvidaberg. Tar över Kalmar FF.
Henrik Larsson. Lämnade Falkenbergs FF. Tar över Helsingborgs IF.
IF Elfsborg visar sig från sin allra fräschaste sida när de tar tillbaka solstrålen Magnus Haglund. Helsingborg-ratade Roar Hansen lär ta steget från HIF till Kopparvallen och Hasse Eklund som fick bära hundhuvudet för Kalmars kollaps välkomnas med största sannolikhet åter i Falkenberg.
NYTÄNKANDE? Någon?
Nej, jag har inte glömt Blåvitts oväntade beslut att kicka Mikael Stahre. Kontroversiellt i sig – men ersättaren är inte helt obekant
Gud förbjude.
Jörgen Lennartsson som inte vann Elfsborgsspelarnas förtroende kliver in i den allsvenska familjeträffen där det inte är många obekanta ansikten.
Varför har vi hamnat här? Varför är de allsvenska klubbarna så fega? Ligger Halmstads megaflopp med spanjoren i Josep Clotet Ruiz som ett avskräckande exempel?
Kanske.
Mer säkert är, givetvis, chansmomentet att ta in en högavlönad utländsk tränare, riskera ett misslyckande och kasta tunga sedelbuntar i ett svart hål.
Men mossigheten som förknippas med våran kära allsvenska har klubbarna delvis sig själva att skylla.