Programmet Skavlan som sändes på SVT i går kväll spelades vad jag förstår in i måndags. Det måste ha varit en nervös veckas väntan för SD:s sjukskrivne partiledare Jimmie Åkesson. Hans i förväg söndertjatade medverkan i Skavlan var nämligen ingen höjdare för honom. Det var inte början på slutet som vi fick se i går kväll. Slutet började för fem månader sedan då Åkesson blev sjukskriven för utbrändhet. Slutkörda och långtidssjukskrivna toppchefer kan givetvis landa på fötterna och få fina och bra liv. Men de kommer mycket sällan tillbaka till exakt den toppchefsposition där hen gick i väggen. Det vi bjöds på i Skavlan var däremot början på avgångsprocessen.
För mitt sjukvårdsamatöröga var det uppenbart att Jimmie Åkesson inte är återställd. Han utstrålade obehag och olust med intervjusituationen som sådan. Vilket är högst begripligt. Han har fått sådana doser av obehagliga, krävande och fientliga situationer att det räcker för flera liv. Jag vet inte varför han utsätter sig för denna pina igen. Är det ekonomiska orsaker? Är det omdömesbrist? Är han rädd att bli utmanövrerad? Jag har ingen aning. Men det kändes nästan otillständigt att sitta och titta på Åkesson i går kväll.
Politiskt gick luften ur Jimmie Åkesson när han berättade att han mitt i värsta riksdagskrisen i december förra året skickat ett sms till den vikarierande partiledningen – som han aldrig nämnde vid namn för övrigt – med innehållet ”Give them hell”. Det är fullt möjligt att han skickade ett sådant sms. Det är fullt möjligt att sådana sms skickas mellan toppar i andra partier. Det är en intern jargong; kanske ett peppande inslag inför svåra uppgifter och uppdrag i politiken? Men det är knappast något som en ledare för riksdagens tredje största parti ska kommunicera utåt. Folk – i vart fall inte jag – förväntar sig inte att politiker med makt springer runt och leker krig när statsmakten står och vacklar. Jag moraliserar inte över att SD valde att göra som de gjorde i budgetomröstningen. De hade en chans att visa sin makt och de tog den chansen. Ur deras perspektiv ett rationellt beslut måhända. Men som sagt. Give them hell är inget lysande argument för en partiledare – sjukskriven eller inte.
Under Jimmie Åkessons frånvaro har Sverigedemokraterna – i vart fall utifrån betraktat – fungerat bra. Att partiet tillfälligt hamnat i ingenmansland genom Decemberöverenskommelsen är som det är och kommer inte att vara för evigt. Opinionssiffrorna ligger stabilt på eller över valresultatet. Mattias Karlsson har inte gjort bort sig som partiledare. Den nye partisekreteraren Richard Jomshof är en skicklig och skolad pedagog. Utan några större åthävor börjar SD att bli ett parti; inte ett parti som andra men ett parti som andra partier, väljare och snart kanske även medierna vänjer sig vid.
Jimmie Åkesson har självklart varit en centralfigur och en ovärderlig tillgång för SD. Under de tunga åren ute på gatorna och under den första tiden som riksdagsparti har Åkesson dragit ett mycket stort lass. Utan att melodramatisera för mycket kan en säga att han gav sin hälsa för partiet.
Nu är risken stor att Åkesson börjar betraktas som en belastning för partiet. Politiskt ska det bli intressant att följa vad som händer. Hur stark ställning har de som nu sköter partiet? Kan de se till så att Jimmie Åkesson inte ställer till problem och skandaler?
Mänskligt sett hoppas jag att Jimmie Åkesson inser vad klockan är slagen och meddelar sin avgång i närtid.
Widar Andersson