Häromdagen hoppade ännu en fullmäktigeledamot i Norrköping av från Sverigedemokraterna. Hon sitter tills vidare kvar som vilde. Vilket hon inte är ensam om. Av SD: s 14 mandat som man fick i valet 2014 har sju lämnat/uteslutits ur partiet men sitter kvar som vildar. En del av vildarna använder/har använt kommunens resurser för att starta nya politiska karriärer i småpartier utanför fullmäktige och/eller för att starta nya partier. Under fullmäktiges möten uppträder de i dessa partiers namn. Vildar besätter även platser i kommunstyrelsen som rätteligen tillhör SD. En vilde har också behållit arvodet på nästan 70 000 kronor i månaden som oppositionsråd; ett uppdrag han hade då han uteslöts ur SD. I Norrköping är partiet kort sagt en soppa. Vilket det i stort har varit ända sedan 2006 då den förste invalde SD-ledamoten Kjell Askekrona hann uteslutas ur partiet innan han tillträdde. SD är inne på sin fjärde mandatperiod i fullmäktige och kan inte längre skylla på nybörjarmisstag och ovana. På många andra håll i landet har vad jag förstår SD stabiliserats och uppträder som ett hyfsat etablerat parti. I Norrköping fortsätter kaoset. Vilket är allvarligt. Dels därför att seriösa medborgare kan dra sig för att engagera sig i fullmäktige med det stöd och brök som vildarna ställer till. Dels därför att naiva och generösa regler - som bygger på tillit - kan locka fram ett slags politisk kriminalitet; ovanpå den välfärds- arbetslivs- och gangsterkriminalitet som redan tynger Sverige. Utbetalning av arvoden för uppdrag i ett parti som man utesluts ur ska till exempel kunna stoppas.