Tidigare i veckan kom DN-Ipsos opinionsmätning för riksdagspartierna i oktober. Mätningen visar på väldigt små rörelser; förmodligen innanför felmarginalen och därför endast intressanta som förlängare av positiva och negativa trender. Läst med sådana glasögon så går det på goda skäl att förmoda att det trendmässigt går bättre för Moderaterna och Vänsterpartiet medan det går sämre för Socialdemokraterna och Liberalerna. Möjligen går det också lite bättre för Miljöpartiet och lite sämre för Kristdemokraterna. Ser vi på siffrorna just här och nu så får en tänkt regering med Socialdemokraterna som statsministerbärande parti stöd av precis 50 procent av väljarna. Vilket är en fingervisning om att det är alldeles för tidigt att räkna ut S; om nu någon har gjort det?
Det ska sägas på en gång att de femtio procenten inte på något sätt är självklara eller invändningsfria. Min politiska matematik bygger till exempel på att Centerpartiet och Vänsterpartiet ska ingå i/aktivt stödja samma regering. Den som likt mig tidigare i veckan lyssnade på debatten i Expressen mellan Annie Lööf (C) och V: s nya partiledare Nooshi Dadgostar kan på hyfsat goda grunder ifrågasätta rimligheten i min procenträkning. Debatt är dock debatt. Debatt bygger på att trigga skillnader och konflikter mellan de debatterande. Debatter är därför ett otyg i kretsen av möjliga regeringsbildande partier. Debatt är i det stora hela en tämligen destruktiv umgängesform på alla politiska nivåer över gatans. Politisk realism övertrumfar därför debattyran hos alla partier som är intresserade av att ta ansvar och regera. Frågan är vad för slags partiledare som Nooshi Dadgostar kommer att visa sig vara? Jag hade stora förhoppningar på den tidigare partiledaren Jonas Sjöstedt. Jag trodde att han skulle kunna bryta V: s hundraåriga kärlek till maktlöshetssignalerande reservationer för att istället våga sig på regeringsmedverkan då sådana chanser öppnade sig. Jag hade fel. Sjöstedt har tagit den vanliga vänstervägen; att hota sossar är det som får opinionen att lyfta för V. Frestelsen är därför stor för V-ledare att just hota sossar. Retoriken blir allt och realpolitiken blir intet i sådana lägen.
Men blir det skarpt läge kanske Nooshi Dadgostar visar sig vara den ledare som bryter ett mer än sekellångt utanförskap? I så fall kommer V att våga/orka ge sig in i riktiga förhandlingar med S, C och MP. Då finns kanske chansen till femtio procent. Nooshi Dadgostar och Annie Lööf har bollen. I vart fall på den vänstra planhalvan.