Sverigedemokraterna vet hur man provocerar sig till framgång. Provokation är den röda och unika tråden i partiets kultur. Insikten om provokationens betydelse har förvärvats under de "hårda åren" ute på gator och torg. Den egna förmågan att synas och påverka ökar dramatiskt om omvärlden svarar på provokationerna genom att göra konstiga saker. På tisdagen tog partiledaren Jimmie Åkesson provokationskonsten till nya och högre nivåer när han på en pressträff talade om"allvaret och ödmjukheten" som han och SD känner inför möjligheten att vara en del av en högerledd regering efter valet nästa år. Partiledaren var noga med att upprepa att man inte ställer några "ultimativa krav" på vare sig statsrådsposter eller innehållet i ett möjligt "avtal" om regeringspolitiken. Han betonade också att det på många av de områden där "Sverige har allvarliga och riktiga problem" redan finns flera gemensamma uppfattningar mellan M, KD och SD om i "vilken riktning" reformerna bör gå när det gäller "pensioner, kriminalpolitik, ordning, reda och kunskap i skolan och migrations/integrationspolitiken."
Sverigedemokraterna spänner bågen hårt. "Vi är inte i det här för att ställa till kaos och oordning" sa Jimmie Åkesson. Seriositet, ansvar, kompromissvilja, respekt för olikheter och ödmjukhet inför det svåra regerandet som kanske väntar; det var den röda tråden på pressträffen. Vilket är enormt provocerande för de delar av politiken och pressen som helst vill att debatten om SD ska handla om Hitler, fascism och om demokratins kommande undergång.
Den första stora provokationen genomförde SD när de kom in i riksdagen 2010. Den borgerliga regeringen svarade genom att rusa åt andra hållet och genomförde Miljöpartiets invandringspolitik vilket såväl har grundlagt de stora problemen i Sverige som SD: s fortsatta framgång. Den andra stora provokationen var i augusti 2015 då SD genomförde en affischkampanj mot gatutiggeriet som verkligen fick omvärlden att göra konstiga saker. I allmänhetens ögon framstod det som om övriga sju partier och en stor del av pressen var för tiggeriet och att endast SD stod på den stora majoritetens sida som ville ha bort tiggeriet. SIFO mätte genomslaget av kampanjen: 92 procent av medborgarna hade lagt märke till kampanjen. Här tog SD ett stort steg uppåt i näringskedjan. Nu vid den tredje stora provokationen är SD ett stort parti på Rosenbads tröskel. Det ska bli spännande att se om partiet lyckas få omvärlden att ännu en gång göra saker som stora medborgargrupper tycker är konstiga?