Att vara politiker benämns ofta som ett förtroendeuppdrag. Vilket är sant och riktigt. För att ett förtroendefullt uppdrag ska fungera såväl i med- som motgång så är det emellertid viktigt att alla är överens om vilka parter som ingår i förtroendepakten. Vem är det som ger förtroende och vem är det som tar bort förtroendet? För en regeringsledamot är saken glasklar. Det är statsministern som ger förtroendet och som tar tillbaka förtroendet. Här är det av eller på som gäller. Statsministerns hållning är självklar: Jag har förtroende och om det ändras så kommer jag att meddela det.
Förtroendeuppdraget som riksdagsledamot är mer sammansatt och trixigt och kräver därför särskilt omdöme och klokskap hos sina utövare. Den som vill bli riksdagsledamot behöver dels tillräckligt förtroende från ett parti för att sättas upp på en valsedel. Dels krävs att partiet i fråga möter ett tillräckligt stort förtroende från väljarna för att namnen på valsedlarna ska materialiseras i fysiska riksdagsmandat. Den som blir vald till riksdagsledamot är således partinominerad och folkvald. Folket står över partiet i hierarkin. Tappar partiet sitt förtroende för den folkvalde så är partiets starkaste åtgärd att stryka den folkvalde vid nästa nomineringstillfälle. Riksdagsledamoten kan å sin sida välja att hänvisa till det förtroende han/hon åtnjuter från folket och kan stanna kvar mandattiden ut hur än gärna partiet vill kasta ut ledamoten från riksdagshuset.
Uppdraget som riksdagsledamot har professionaliserats och kommit att betraktas som ett heltidsarvode med goda löner och förmåner året runt. Vilket har fått Riksdagsförvaltningen att kliva in i förtroendekarusellen. Ledamöter som inte bara lämnat sina partier utan också/eller vänt ryggen åt riksdagsarbetet som sådant ska - enligt nya förslag - kunna leda till att Riksdagsförvaltningen visar sitt bristande förtroende genom arvodessänkningar för ledamöter som inte "sköter jobbet."
I mina ögon är det professionaliseringen av riksdagsuppdraget som är boven i dramat. Gör man något till ett heltidsarbete så kommer det nämligen att betraktas som ett heltidsarbete. Riksdagsledamot är emellertid inte ett heltidsarbete utan ett förtroende mellan ledamoten, partiet och folket/väljarna. Staten bör hålla sig på avstånd. Partierna och väljarna bör istället bli mer noggranna med vilka de ger sitt förtroende. Uppdraget som riksdagsledamot bör vara ett sidouppdrag. Vilket nog skulle bidra till att sålla fram ledamöter med sunda uppfattningar om vad förtroende är.