Invandringsfrågan är komplex och sammansatt och till dels något av ett dilemma. Komplexiteten beror inte minst på att bejakandet av invandring härbärgerar två av människoartens allra tydligaste och mest särpräglande framgångsfaktorer: Det är klokt att vandra och klokt att hjälpa.
Människan har under sin flera miljoner år långa historia gett sig ut på ett flertal långa och strapatsrika vandringar i olika riktningar för att söka sig bättre, rikare, tryggare, fredligare, varmare, kallare, mer växtkraftiga och/eller mer fiske-och jaktvänliga platser att leva på.
Att människor gjort och gör på detta vis är av avgörande betydelse för människoartens fortlevnad och utveckling. Folkvandringarna var förstås mer okomplicerade när de vandrande slog sig ner på obebodda platser. Konfliktnivån höjdes när det blev konkurrens om marken, maten och välståndet mellan bofasta och folkvandrare. Det finns fortfarande en hel del mer eller mindre obebodda platser på jorden. Som den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt lär ha sagt när han flög över Västerbottens- och Norrbottens inland med berg och väldiga skogar: ”Här finns det gott om plats!” Som jag minns de där orden från Reinfeldt så var de ett slags replik på ett uttalande från Sverigedemokraterna där det hävdades att ”Sverige var fullt.” Hur som helst så är det uppenbart att förekomster av ”lediga platser” inte är synonymt med attraktiva platser för folkvandrarna. Vandrarnas mål är platser med bästa möjliga utvecklingspotentialer för barnen och deras barn.
De folkvandringar som nu pågår på vår jord går från syd och öst och mot nord och väst. Norr- och västerut präglas planeten av ett antal nationalstater med olika omfattande grader av universella välfärdsverksamheter som skolor, vård och omsorg och globalt sett mycket generösa bidrag och ersättningar vid sjukdom, familjebildning och åldrande. Folkvandringar i stora numerärer – likt de som till exempel riktats mot Sverige under de senaste 15–20 åren – är därför konfliktskapande visavi den bofasta befolkningen som finansierar välfärden genom höga skatter och avgifter. Ju längre norr- och västerut vi kommer på jorden så är dessutom tillvaron alltmer rationell och upplyst. Religionen är en privatsak och jämlikheten mellan kvinnor och män är sedan länge en utvecklad och pågående strävan. Intresset bland svenska medborgare för att dras tillbaka till hederskulturer, häxbränningar, klansystem och religiösa makthavare bedömer jag som mindre än minimalt. Sverige och andra nordvästliga stater har därför att balansera ett positivt förhållningssätt visavi folkvandringar mot den bofasta befolkningens intresse av att vidmakthålla den generösa välfärdsstatens fördelningspolitiska logik: Antalet förmånstagare ska vara i paritet med antalet förmånsgivare i form av idogt arbetande skattebetalare. Folkvandringarna behöver därför vara i lagom omfattning. Annars finns snart inget att folkvandra till här uppe i norr.
Det är en mänsklig framgångsfaktor att hjälpa varandra. Människan har fått förmågor till empati och sympati och det har gynnat oss väl. Att likgiltigt vända ryggen åt medmänniskor med problem är en undergångsfaktor för människoarten.
Att erbjuda skydd och lindring för behövande är således något som befrämjar och utvecklar oss som människoart. När det kommer till hjälpen/asylen gäller dock närhetsprincipen i första hand. Folkvandringar förklädda till asylprocesser ställer bara till problem och konflikter.