I dessa tider då hundraårsdagen av den representativa demokratin och den allmänna rösträtten högtidlighålls och då uppmarschen till valrörelsen 2022 kryddas med varningar för demokratins undergång vid vissa valresultat; då kan det vara välbehövligt att dyka ner i demokratin här och nu en stund. Säkerhetspolisens årsbok för 2020 är en bra guide för en sådan resa. Säkerhetspolisen är befriande rättfram och klar i sin kritik av hur hot mot vår författning och demokrati finansieras med hjälp av statliga och kommunala bidrag. Vilket naturligtvis är lika skruvat som vad det tyvärr är sant. Säpo skriver i årsboken att "radikalisering, rekrytering och finansiering sker genom bolag och föreningar som omsätter många miljoner i statliga medel. (--) Det finns individer med koppling till våldsbejakande extremism som är aktiva i organisationer som tar emot offentliga medel. Omfattningen av det offentliga stödet till organisationer med kopplingar till våldsbejakande extremistmiljöer (--) uppgår till hundratals miljoner kronor. (--) Offentliga medel delas ut till organisationer som på ytan kanske är legitima, men där till exempel individer som återvänt från konfliktområden bedriver verksamhet som stödjer våldsbejakande extremism. Pengar kan exempelvis skickas utomlands för att stötta terrororganisationer, användas till att bjuda in radikala föreläsare eller till annan odemokratisk verksamhet."

Staten har uppenbara problem med demokratiskyddet. Det är ett styrkebesked från Säpo att de frimodigt påpekar att staten och kommunerna måste ta "demokrativillkoren på allvar" när de öser ut skattepengar till bland annat skolor, studieförbund och andra verksamheter med kopplingar till framförallt islamism men även till annan våldsbejakande extremism som nazism och kommunism. Samtidigt är det ett kraftigt svaghetsbesked från andra delar av politiken och staten; hur har det kunnat få gå så långt som det har gjort?  Säpos årsbok visar att staten även har demokratiproblem i den andra änden så att säga. Säpochefen  Klas Friberg talar om det "ackumulerade säkerhetshot" som fylls på varje år av människor som borde utvisas men som ändå blir kvar i landet. En stat som bidragsfinansierar islamism och annan fanatism och som heller inte har förmågan att utvisa personer som utgör hot mot Sveriges säkerhet; en sådan stat har uppenbara demokratiproblem. Jag förstår att hyllningar till gårdagens - och gissningar om morgondagens - demokrati kan vara lockande. Men här-och-nu-demokratin behöver konkret politisk uppmärksamhet. Just här och nu.