Demokratin är ibland riskabel och smaklös.

Saker och ting som man inte gillar själv döms gärna ut som orättvisa och odemokratiska.

Norrköping 22 juni 2020 06:15
Detta är en ledarkrönika. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är "slarvigt, men mänskligt" som Dan Andersson konstaterade redan 1917 i sin fina dikt "Jungman Jansson". Demokrati och rättvisa är två starka och stolta ord. Just därför är de också två ord som mycket ofta missbrukas. 

På midsommardagen (20 juni) har Aftonbladet en text av Ingvar Persson på sin ledarsida: "I en demokrati borde Trump vara chanslös", skriver Persson. Inget ont om Ingvar Persson. Det är bra och rättskaffens person. Hans ledarartikel om Trump är dock ett tydligt exempel på det här mänskligt slarviga beteendet att blanda samman sina egna uppfattningar om saker och ting - till exempel Donald Trump - med demokratins principer och funktioner. 

Perssons främsta "bevis" för att Trump och demokrati inte är två kompatibla begrepp är att den amerikanske presidenten sätter "sina egna intressen före nationens intressen." "Bevisen" för detta påstående består framförallt av berättelser i en ännu icke utgiven bok av en tidigare medarbetare till Donald Trump. Tycka vad man vill om USA: s president. Men som jag ser på världen så är det knappast rättvist att anklaga en ledande politiker för att vara odemokratisk därför att hon eller han - inför ett viktigt val - väger in det egna intresset av att bli omvald mot "nationens intressen." 

Att definiera "nationens intresse" är i sig självt en laddad politisk värderingsfråga. De som hävdar att Donald Trump sätter USA först just genom sin envetna och stundom - i vart fall ur mitt perspektiv - osmakliga kampanj för att bli omvald i höst har sina poänger likaväl som de som hävdar det motsatta inte heller är poänglösa. 

Min egen poäng är att politiker alltid och överallt har att balansera sina (parti)politiska intressen mot de intressen och värderingar som politikern vanligtvis bedömer vara rätta och rimliga att hävda. De politiker som till exempel driver igenom en lag som han/hon egentligen ogillar - men där intresset av att få regeringsstöd från ett annat politiskt läger tar överhanden - tar givetvis en politisk risk. Väljarna kan se igenom dimridåerna och ogilla det krassa maktspelet som de blir varse. Utlevelsen av det egna intresset kan blir det som allvarligt hotar det egna intresset. Eller så går det vägen utan mankemang. Oavsett utgång så är det emellertid ingen odemokrati att försöka bli omvald genom kohandel och oortodoxa beteenden i det partipolitiska hantverket. Demokratin är ibland riskabel och smaklös. 

Widar Andersson

Ämnen du kan följa