Ett tillstånd vi helst vill slippa och glömma

En familj tittar på ett av Stefan Löfvens tv-tal under pandemiåret som gått. Här talar statsministern från Skansen på nationaldagen.

En familj tittar på ett av Stefan Löfvens tv-tal under pandemiåret som gått. Här talar statsministern från Skansen på nationaldagen.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Krönika2021-03-01 05:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Så är det mars månad igen. Ett år med pandemin har passerat. I början av mars 2020 var de flesta av oss ännu yrvakna pandemiker. Statsepidemologen Anders Tegnell trädde fram på scenen. Statsminister Stefan Löfven talade om "folkvett" och sammanhållning och förtroendesiffrorna rök i höjden. Själv smittades jag där i början av mars; tappade lukt och smak och gick i karantän i hemmet några veckor. Jag minns när det första konstaterade dödsfallet med det nya viruset blev känt. Statministern höll tv-sänd pressträff och beklagade sorgen och sände sina tankar till de anhöriga. Sedan dess har så oerhört mycket hänt. Ungefär 13 000 människor i Sverige har avlidit med Covid-19 under året som gått. Sjukvården har visat en fantastisk förmåga att gå upp i varv när så krävs. Nya intensivvårdsplatser skapades i rasande takt. Lagren av skyddsutrustning för vårdens och omsorgens medarbetare visade sig vara tomma. Ett friskt ifrågasättande av det svenska förhållningssättet till pandemin - nys i armvecket, tvätta händerna, stanna hemma om du känner dig sjuk och passa dig för den falska säkerhet som munskydd ger - brakade igång på debattsidor, Aktuelltkvällar och på sociala medier. Idrott ställdes in, konserter ställdes in, stora folksamlingar förbjöds, besök inom äldreomsorgen förbjöds, universitet och gymnasier gick över till distansundervisning, resebranschen föll ihop, krog- och hotellbranschen föll ihop, många butiker föll ihop. En halv miljon människor permitterades från sina jobb. Över hundratusen nya arbetslösa. Smittan minskade och smittan kom tillbaka. Testning och smittspårning ute i regionerna har på många håll och platser haft otroligt svårt att komma igång. Coronakommissionens första betänkande slog fast att regeringen styr riket och att den allmänna smittspridningen i riket är boven i dramat om äldreomsorgsdöden. Vaccineringen är igång sedan två månader. Det går långsamt; precis som med smittspårning och testning. 

Pandemins första år tycks dock inte ha påverkat folks partipolitiska preferenser särskilt mycket. Möjligen finns det oppositionspandemispår i M: s uppgång mot 23-24 procent i opinionen under året? Kanske finns det uppslutningspandemispår i S ganska höga siffror runt 27 procent; före Covid-19 var det snarare 23-24 procent som gällde? Väldigt få sakfrågor har den kraften som behövs för att få människor att röra sig från och till partier på ett sådant sätt att det tydligt syns i valresultaten. Covid-19 är nog inte en sådan fråga. Pandemin är nog snarare ett tillstånd som de flesta vill bli av med och glömma.