Och om det kombineras med vi inte kan tala i mobiltelefon utan att skrika, sorterar potatisar på individuell basis när vi handlar i affären, samt klagar över att plastförpackningar är svåra att öppna, då vet vi: Slutet närmar sig.
Några har den naturliga fallenheten att möta sånt med ett reaktionärt fnysande på temat ”det var bättre förr”. Medan andra biter ihop och konstaterar att det någonstans efter 50 plus blir normalt att behöva gå upp och pissa klockan 3 på morgonen.
Längtan tillbaka kryper ofta in i de mest framtidstroende miljöer. Exempelvis när vi för miljoner köpt ny lägenhet, med fet nätförbindelse, rationell avfallshantering och miljövänliga treglasfönster (helst med utsikt mot den natur våra förfäder lyckades fly), händer det likväl att det stora vemodet rullar in.
Detta försöker vi parera genom att mitt bland allt det moderna plantera in reliker från det förgångna. Det kan vara något vi hamrat till i slöjden eller hittat på loppis. En kruka. En pall. En ljusstake. Eller till och med något som inte längre går att använda, kanske en trampdriven symaskin som gammelmormor köpte av Singer på avbetalning.
Vi vill leva i nuet på väg mot framtiden, men ändå hålla kontakten med det förflutna. Det gäller oss som individer, men även folk och nationer.
Inte minst för arbetarrörelsen, som befinner sig på en reträtt från fornstora dagar, har det funnits en tendens att överutnyttja de traditionella markörerna för att försöka skänka något slags hopp om att åter få komma tillbaka som en hegemonisk kraft. Exempelvis Första Maj.
Det har påmint lite om snubbarna hemma på bruket, som fortfarande, trots att de passerat 50-strecket, gick omkring med en kvarting i bakfickan på de urtvättade jeansen. Som förstås brukade hänga betänkligt där en gång en läcker spännhäck satt, men nu förvandlats till ett par tomma sadelpåsar.
Det är också påfallande ofta som gamla reliker som mjölkpallar är kvar, men numer pyntade med mjölkkannor fyllda av blommor eller annat. Eller så målar folk sin postlåda med fina blomstermönster för att visa för omgivningen att de har mer fritid än vad de egentligen orkar med.
Själv fnyser jag åt sådant. Men tycker det är självklart att jag ska spara alla verktyg från min farfar, trots att jag inte vet vad de används till. Det kan ju vara bra att ha. Och på något sätt så pratar gubben till mig genom dessa slitna murslevar och skiftnycklar.
