Socialminister Lena Hallengren (S) vill gärna att regeringen ska få mer egenmakt.
Jag vågar mig på en lätt positiv tolkning av det maktbråk som seglat upp under de senaste dagarna. Bråket tyder på att de ledande politikerna allt mer har börjat ställa in siktet på ett "sedan"; det vill säga på de tider som kommer då Coronaviruset inte längre dominerar samhällsutvecklingen.
Det är socialminister Lena Hallengren som för regeringens talan. Regeringen vill kort sagt få rätten att under tre månader framåt i tiden kunna fatta beslut som av egen kraft blir till lagar. Förslaget om en "krislag" motiveras med att pandemibekämpningen framöver kan komma att kräva snabba och ingripande beslut för att förhindra smittspridning och intensivvårdskollaps.
Det är vad jag förstår helt sant att snabbhet kan vara en dygd i kampen mot ett lurigt och ännu obekant virus. Under de gångna veckorna har det dock inte framkommit några problem med att snabbt få till beslut som fått stöd av i stort sett alla riksdagspartier.
Därför bör Lena Hallengrens initiativ främst tolkas politiskt. På samma sätt bör även det största oppositionspartiet Moderaternas agerande tolkas politiskt. Moderaterna vill inte släppa iväg Socialdemokraterna till en upphöjd tron där M och övriga partier tappar inflytande. Socialdemokraterna vill å sin sida försöka komma bort från det nuvarande läget där Moderaterna upplevs som mest pådrivande och aktivt. Samtidigt måste alla partier - inte minst de tre stora S, M och SD - passa sig för att framstå som om de sätter politiska maktambitioner före Sveriges bästa i den svåra tid som ännu ska genomlevas.
Ulf Kristersson och hans moderater vill inte släppa iväg regeringen hur som helst.
Jag läser i Dagens Nyheter att statsvetarnestorn Magnus Isberg, som bland annat varit kanslichef på riksdagens Konstitutionsutskott, anser att regeringens förslag är i linje med våra grundlagar. Isberg ser dock ett behov av att det i den nya krislagen specificeras hur snabbt riksdagen ska få ta ställning till regeringsbesluten. Oppositionen - framförallt den återuppståndna trojkan M, KD och SD - kräver att riksdagen mycket snabbt, kanske samma dag, ska kunna säga ja eller nej till regeringsbesluten.
Ebba Busch och hennes kristdemokrater har likt Jimmie Åkesson och SD efter en dags tvekan anslutit sig till Moderaterna igen.
Problemet för S är det taniga regeringsunderlaget där det lilla och udda Miljöpartiet har oproportionerlig makt. Framtiden - efter Corona - finns inte där för S. Nu adderas väldiga sociala och ekonomiska problem till de "gamla" problemen med kriminalitet, bostadsbrist och misskött invandring. S behöver bredare och bättre partners om partiet även fortsatt ska kunna leda landet. Vilket jag tycker vore en bra idé.