En antisemitisk bild har satt sig inom S

Sverige 24 oktober 2020 09:56
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den svenska arbetarrörelsen föddes av samma spöke som Marx och Engels hotfullt beskrev i det Kommunistiska manifestet 1848: en våg av politisk medvetenhet och socialistiska ideer som svepte över Europa under andra hälften av 1800-talet. Många intellektuella i medelklassen anslöt sig, och ett intellektuellt klimat som ifrågasatte gamla värderingar och krävde en modernisering av samhället färgade den allmänna debatten, till konservativa gruppers förtret. När den europeiska antisemitismen fick groteska och farliga former i trettitalets Tyskland blev socialdemokratin och den politiska liberalismen en naturlig plattform för kravet på att den skulle bekämpas.

I debatten om behandlingen av judiska och ickejudiska flyktingar från Europa under andra världskriget leddes kravet på en mer humanitär politik av personer som var mer eller mindre identifierade med socialdemokratiska idéer. Alva Myrdal, en närmast ikonisk gestalt inom svensk socialdemokrati hade en ledande roll i det humanitära arbetet bland de Förintelsens överlevande som kom till Sverige 1945. Självklart får man inte generalisera: Många inom högern uttalade stark kritik mot nazismen och för en liberalare flyktingpolitik. Å andra sidan ledde många arbetarorganisationer 1939 aktivt demonstrationerna mot förslaget att ge tio tyskjudiska läkare tillstånd att komma till Sverige och få en fristad från de nazistiska judeförföljeserna. Men så småningom fastlogs inom den svenska socialdemokratin ett principiellt ställningstagande mot rasism och antisemitism och mot förtryck och diskriminering av minoriteter.

Men internationella konstellationer och radikaliseringen av den svenska vänstern under slutet av 60-talet ledde till en omsvängning. Det uttalade motståndet mot all form av kolonialism påverkades ofta av lojalitet mot Maos Kina, som använde antikolonialism som politiskt redskap for att legitimera sin egen diktatur. Radikaliseringen innebar en sorts politisk och moralisk relativism: Man skulle stödja den regim som uppstod när en stat befriades från västerländsk imperialism, även om den regimen inte precis styrdes av demokratiska ideal. Med andra ord: En diktatur som var ett lands “egen” skulle stödjas, i synnerhet om regimen stod på “rätt” sida, mot USA. En stor del av den svenska socialdemokratin tycks ha dragits in i den synen, som ännu idag uttrycks av en försonlig inställning till diktaturen i Iran och en skrämmande tystnad angående brutala regimer i andra länder.

Sexdagarskriget som Israel drogs in i mot sin vilja 1967 ledde till den beryktade ockupationen av områden som innan dess stod under arabisk jurisdiktion. I sin vilja att stödja utsatta grupper stöder numera den svenska socialdemokratin palestinierna I deras kamp mot det israeliska styret. Detta trots att tongivande kampgrupper och extrem Islamism i och utanför Palestina inte bara bekämpar ockupationen utan även den judiska statens existens.

Sedan hjälper det förstås inte att den israeliska regeringen för en politik som stöder en fortsatt ockupation utan att göra något åt den misär och det förtryck en stor del av palestinierna lever under och stänger den israeliska sidan av porten till förhandlingar (den palestinska sidan håller sin port stängd sedan länge.)

Situationen är komplicerad, och den välbefogade rädslan israeler hyser för palestinsk blodig terror mot civila är ofta det enda skälet till eskalering. Ändå har det i Sverige blivit mycket lätt att demonisera den judiska staten, inte minst inom vänsterkretsar där opinionen gillar en demonisk bild av Israel som inte motsvarar fakta men som däremot passar in i en polär indelning av världen i goda och onda, och i en antisemitisk bild av judar.

Det gör det svårt - ja nästan omöjligt - för israeler som liksom jag motsätter sig den israeliska regeringspolitiken, att sympatisera med dagens svenska socialdemokrati, trots mina sympatier för den socialdemokratiska traditionen att stöda svaga och förtryckta, och trots att det finns skäl för en stark kritik av Israels regering.

Men därifrån till det hat mot socialdemokratin och dess representanter som sprids av en del Israelvänner i sociala medier är steget långt. Mer borde sägas och skrivas för att motverka det hatet och istället skapa en uppriktig dialog, där den israeliska oppositionen kan få medvind samtidigt som det socialdemokratiska stödet till palestinierna kan få något av ett inflytande på Israels politik. Så är inte fallet just nu.

 

 

Om skribenten

Mordechay Giloh föddes i Sverige 1952 till polskjudiska föräldrar och emigrerade 1973 till en kibbutz i norra Israel. Han besöker regelbundet Sverige för att forska om mottagandet av de överlevande från nazisternas koncentrationsläger som togs emot av Sverige 1945. Resultatet av forskningen kommer att ges ut i bokform 2021 under namnet “Björkar och järnvägsspår”. Giloh är inte politiskt aktiv men är en uttalad sympatisör med socialdemokratins sociala, ekonomiska och humanitära värderingar.

Mordechay Giloh Kibbutz Lavi, Israel F. d. medlem i israeliska Arbetarepartiet och anhängare av den europeiska socialdemokratin.

Ämnen du kan följa
Läs mer!
Hälsa och sjukvård

Covid i USA: Tårar, lidande - och förnekelse

Politik

Knytnävar och inälvor i Taiwans parlament

Nyetableringar

Agholme Health AB - nytt företag startar i Norrköping

Vetenskap & teknologi

Fler norrmän vill sälja fritidshus i Sverige

Litteratur

Hon rimmar om kärlek och antisemitism

Visa fler