Efter 40 år är mycket sig likt

För 40 år sedan klev jag in som ledarskribent på Folkbladets redaktion i Norrköping. Nu är det dags igen. Mycket har förändrats. Skrivmaskinen har bytts ut mot två dataskärmar. Annat är sig likt. Framför allt känner jag pirret i magen.

Norrköping 27 juli 2021 05:15
Detta är en ledarkrönika. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jaha, då har jag åter klivit in på Folkbladets redaktion. Första gången var för ganska exakt 40 år sedan. Jag kom från Motala och gjorde en paus i studierna för ett par veckors vikariat. Det blev ett par år på tidningen och Norrköping har jag inte lämnat sedan dess. 

Mycket är sig likt. Andra lokaler men kontorslandskapet finns kvar. Och det är fortfarande lättast att se vilka som jobbar på sporten. I deras bås finns fotbollsvimplarna, och jag saknar fortfarande Sleipners. Framför allt känner jag igen atmosfären, känslan av att det är nu det händer. En tidning ska fyllas och det är idag som det ska göras. Jag gillar verkligen den känslan.  

Det finns förstås en del som är annorlunda. Min gamla skrivmaskin är utbytt och ersatt av två dataskärmar. Två? För en teknikanalfabet som jag är det en fullt tillräcklig prövning med en. Kollegorna är betydligt färre. Det är utan tvekan en bransch som pressats och förändrats av effektiviseringar. Det finns, gudskelov, fortfarande en kaffeapparat, och kaffet smakar betydligt bättre. 

Det jag känner igen allra mest och bäst är pirret i magen. Som väldigt fjunig vikarie för 40 år sedan var det kanske inte så konstigt med den känslan. Men pirret försvann aldrig. Med tiden blev jag lite tryggare, lärde mig hantverket, men respekten för själva jobbet blev inte mindre. Snarare tvärtom. Inte minst kontakten med läsare gjorde mig alltmer medveten om att orden spelar roll.  Och med den medvetenheten blev det allt svårare att klara lämningstiden. Jag var inte en utbildad journalist, men förstod den professionella journalistikens ansvar.

Under åren som politiker har jag ofta fått höra att det är för mycket ord och för lite handling. Ni bara pratar, har varit en återkommande kritik. Om inte förr så förstod jag som fjunig journalist att ord spelar roll. Det som stod i tidningen var viktigt för många. Det påverkade, gjorde skillnad. Människors upplevelser blev bekräftade. Perspektiv belystes och breddades. Politiker och andra beslutsfattare tog intryck.

Under 40 år har som sagt mycket förändrats. Vi lever i en tid så vi alla överöses av just ord. Sociala medier har förändrat tillvaron för de flesta. Idag kan vem som helst när som helst delta i bruset. Det är en fantastisk utveckling.

Det har emellertid inte förändrat villkoren för den professionella journalistiken. Det är fortfarande viktigt vad som står i tidningen. Därför känner jag pirret i magen.

Gudskelov. 

 

Lars Stjernkvist

Ämnen du kan följa