Existensminimum tills jag dör

4 september 2009 03:00
Härom veckan såg jag en förstasida med rubriken "Tusentals struntar i underhåll". Vi lär bara i Östergötland vara ca 2000 män som "struntar" i underhållet som sedan går till Kronofogden.

 

Jag är en av dessa män. Men inte för att jag struntar i något. Jag kan helt enkelt inte. Och som vårt system är skapat kommer jag aldrig heller att kunna, om jag så skulle vilja.

 

Debatt
Försäkringskassan satte mig i denna rävsax den dag jag skilde mig i februari 1998. Ett par år innan hade jag tjänat rätt hyfsat, vid tillfället för skilsmässan var jag arbetslös med A-kassa som enda inkomst.

 

Försäkringskassans regelverk är dock sådant, att man mäter underhållet efter inkomster man har haft två år bakåt i tiden. Jag ringde flera handläggare, överklagade, fick hela tiden ett nekande svar. När jag frågade dem hur jag skulle överleva svarade man kort: "Vi har våra regler".

 

Jag gick till min kommunala konsumentvägledare i Norrköping som först föreslog att vi skulle göra en budget tillsammans. När jag lämnade fram min månadskalkyl med A-kassa på plussidan och hyra, el, studielån samt underhåll som minus med slutsumman 20 kronor att leva på, insåg han att budgeten var klar. Jag skulle låta studielån och underhåll gå till Kronofogden och leva på existensminimum tills jag dör. Detta var hans enda råd. Samt följande ord som tröst: "Du är inte ensam".

 

 

Tyvärr hade han rätt i just detta att jag inte är ensam. För många män innebär detta ett livslångt utanförskap. Vi omfattas inte av några Starta-eget-bidrag eftersom vi inte får starta företag. Omskola oss kan vi inte eftersom vi inte får någon möjlighet att betala igen gamla studielån. Och när vi väl får ett arbete och försöker komma ikapp tar Kronofogden allt över existensminimum.

 

Jag anser att vi är den mest diskriminerade gruppen i hela Sverige. För det första är det ingen annan grupp som beläggs med en ekonomisk fotboja för resten av livet. För det andra är vi helt nedtystade av politiker, media, hela samhället. Vi existerar inte.

 

 

Nu undrar jag vem det är som egentligen tjänar på oss? Våra barn? Riksbanken? BNP? Vem har nytta av ett samhälle som tvingar sina medborgare till utanförskap? För inte kan väl jag gagna samhället genom att ha en skuld som ingen någonsin kan få igen? Bestraffning är i och för sig ett gångbart knep för att få människor att hålla sig i skinnet, men om folkhemmet så benhårt följer Matteusevangeliets ord "Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt." (19:6) förstår jag inte varför översteprästerna på Försäkringskassan eller Kronofogden enbart bestraffar mannen. När det talas om Kronofogden och skuldfällor i tidningar talas det enbart om folk som lyxkonsumerat, skaffat dyra lån etc. Man skuldbelägger enskilda människor men talar inte om att även staten gör sitt bästa för att förödmjuka sina medborgare.

 

Det är val om ett år. Vore intressant att veta om någon politiker i något parti har några funderingar kring denna fråga. Vem vet, kanske även vi bortglömda rättshaverister kan bidra med en eller annan röst.

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Pentti Salmenranta Potentiell väljare