Socialdemokratin har flera strukturella problem. Ett av de mer påtagliga hoten är att de borgerliga partierna här vad det lider kommer att regera med stöd av Sverigedemokraternas riksdagsgrupp. Får en sådan majoritetsmodell sätta sig så kan S vara rökta för långa tider framöver.
När statsminister Stefan Löfven på torsdagen svarade på Allianspartiernas och SD: s misstroendeförklaringar mot statsråden Anders Ygeman, Peter Hultqvist och Anna Johansson så var därför det allra viktigaste budskapet att regeringen sitter kvar. Efter de fruktansvärda och självdestruktiva åren i opposition mellan 06 och 14 ska det kort sagt mycket till innan en socialdemokratisk statsminister lämnar ifrån sig makten om han inte måste.
Mer att läsa: Regeringens alla ryggar.
Självklart är det en nesa att tvingas göra sig av med statsråd på oppositionens order. Men sådana är de parlamentariska realiteterna. Och Löfven gjorde vad han kunde för att klä in nesan i en större regeringsombildning där tre statsråd lämnade och två nya tillträdde.
Ombildningen som Löfven gör är intressant. Två av klipporna i regeringen – Annika Strandhäll och Morgan Johansson – får kraftigt förstärkta roller i regeringen. De blir väldigt tunga i två centrala samhällsfält /social/sjukvård och brott/straff/terror.
Förhoppningsvis ska de två kunna profilera S som folkligt trygghetsparti på ett effektivt sätt under året som kommer.
Två av de tre statsråd som oppositionen ville få bort genom misstroendeförklaringar har nu ”valt” att lämna sina uppdrag. Försvarsminister Peter Hultqvist sitter dock kvar på sin post. Hans politiska öde kan därför komma att avgöras i en riksdagsomröstning om några veckor. Om det nu blir någon omröstning?
Mer att läsa: Riskabel framgång för Löfven.
Oppositionen har bollen. De har fått två rätt – Ygeman och Johansson – och det är nog tveksamt om det finns stöd i oppositionen för att fortsätta driva misstroendet mot den även i breda borgerligt och militärindustriellt komplexa kretsar populäre Peter Hultqvist.
Stefan Löfvens handlag i den krisiga situationen visar att S inte givit upp tanken på att även framgent vara ett av de mer naturliga regeringspartierna i Sverige. Partiet har några år på sig att vinna ökat förtroende inom de delar av borgerligheten som hellre samregerar med S än med SD.