Svenskt Näringsliv har valt sig en bra ordförande. Den saken står klar. Leif Östling har en gedigen svensk och internationell näringslivsbakgrund från pappans lilla byggfirma och till styrelsen i Volkswagen med en årsomsättning på runt 200 miljarder euro. Östling har också det slags närkontakt med aktivt företagande som gör honom smått unik i kretsen av personer med toppuppdrag i samhälle och politik. Han gör intryck och avtryck på många fronter.
De båda Linköpingsprofessorerna Ylva Böttiger (klinisk farmakologi) och Jan Marcusson (geriatrik) använde för några veckor sedan Leif Östling som en positiv förebild för ledarskapet i den offentliga sektorn. De pekade i en artikel i SvD på hur Scania i Södertälje ”utvecklades organiskt” under Leif Östlings ledning ”Genom närvarande ledarskap och djup kunskap om företagets kultur kunde han medverka i processer som tog 10-tals år att förädla. Sådant ledarskap ser vi sällan i vårdens maktstrukturer”.
På onsdagsmorgonen gästade Leif Östling Erich Communications frukostmöte på Louis de Geer i Norrköping. Jag var där.
Mer att läsa: LO säger som det är.
Östling retar säkert en och annan. Eller snarare är han en så pass sammansatt person att han har förmågan att såväl reta och stimulera i breda lager. Han spränger de flesta identitetspolitiska fördomar om hur vita näringslivsmän i över medelåldern ska bete sig.
Det har trots allt snart gått 72 år sedan han föddes uppe i Luleå som han själv säger ”omgiven av sossar som trodde på stora företag”. Det hör inte till vardagen att höra personer med hela det erfarenhetsspannet i ryggsäcken som vad Östling har uttala sig så obesvärat positivt och välargumenterat om sådant som ”klimatneutrala” industrisatsningar, kvinnor som ”flyr konservativa könsroller”, näringslivets ”ansvar för kompetens och gymnasieskolor” och om ”digitaliseringens och uppkopplingens enorma samhällsförändrande krafter.”
Mer att läsa: Döden på Fristadstorget.
Under 55 minuter med Östling hörde jag knappt en enda floskel. Karln tänker själv; det är uppenbart.
I det där självtänkandet ingår en hel del kritik mot regeringens bank-flyg-kilometer-entreprenör-och utbildningsskattefumlande, mot en arbetsmarknad som ”speglar 1930-talets relationer” och mot en Donald Trump som ”inte har fattat något av det här med industri och digitalisering.”
Ganska välförtjänt kritik tycker jag. Det kan de tåla.