Sjukvårdens brister och tillkortakommanden diskuteras alltmer intensivt även utanför professionens egna debattforum. Påståenden om att ”vården” borde göra det och detta och om ”vårdens ansvar” för bu och bä kastas runt i en stundom rätt så slafsig och onödigt politiserad diskussion.
När två proffs gör ett inlägg (Svenska Dagbladets ledarsida 7/3) finns det därför all anledning att uppmärksamma detta.
Ylva Böttiger är professor i klinisk farmakologi vid Linköpings universitet. Geriatrikprofessorn Jan Marcusson tjänstgör vid samma universitet. Båda är dessutom verksamma på Universitetssjukhuset i Linköping.
Mer att läsa: Trumpnoja med svensk risk.
Deras inlägg är ett slags förtydligande invändning mot en ledarartikel där ”vårdens problem” diskuterades. De sätter fokus på de helt avgörande frågorna om vårdens ledning och styrning. I ett centralt stycke av sin artikel skriver Böttiger och Marcusson:
”I ett pågående forskningsprojekt där vi studerar vårdens beslutssystem blev det uppenbart hur svag ledningen och styrningen av vården faktiskt är. Vården styrs politiskt, nationellt, via kommun och landsting. Inom landstingen verkställs politiken via tjänstemän, vilkas omsättningstid ofta är betydligt kortare än de förändringsprocesser som krävs inom vården. Istället sker omorganisationer och administrativa förändringar som leder vårdens medarbetare längre bort från kärnverksamheten. Kontrasterna till privat verksamhet, t ex till den organiska utvecklingen av Scania, under Leif Östlings ledning är slående. Genom närvarande ledarskap och djup kunskap om företagets kultur kunde han medverka i processer som tog 10-tals år att förädla. Sådant ledarskap ser vi sällan i vårdens maktstrukturer.”
Mer att läsa: Nytt läge för socialdemokratin.
Som de båda professorerna påpekar så är bristerna i vårdstyrningen kända för ”beslutsfattare och politiker” sedan länge. Men inget händer.
Sjukvården är en av de mest avancerade och livsviktiga (!) verksamheter som bedrivs i samhället. Det är i mina ögon ofattbart att vården ännu i våra dagar ska behöva dras med amatörmässigt ledarskap och med pinsamt dåliga ledningsstrukturer. Vore inte vårdens medarbetare – från undersköterskor och uppåt - så oerhört lojala och stryktåliga så skulle läget vara ohållbart på långt fler platser än idag.
Det är hög tid att befria sjukvården från otillräckligt politikstyre. Det är dags för lednings- och styrningsproffs att kliva in och ta hand om sjukvården.