Ny bok
Egenmakt
Hoi förlag (2020)
Erika Rockborn
Med boken âEgenmaktâ tar Erika Rockborn sin trilogi om distriktslĂ€karen Martin Lindahl i hamn. I âLivmodermakt (2018) lĂ€ngtade Martin efter barn. I âModermaktâ (2019) lĂ€ngtade han möjligen efter fĂ€rre mödrar. I "Egenmakt" tycker jag man kan sĂ€ga att han börjar lĂ€ngta efter sig sjĂ€lv.
Jag har följt Martin Lindahl genom tre böcker. Han Àr den solklara huvudrollen i det trepÀrmade dramat som Erika Rockborn har skapat i snabb takt och med god kÀnsla. Kvinnorna/mödrarna, gamla svÀrmödrar, exfruar, barnen, kollegorna och vÀnnerna rör sig i en yttre cirkel runt Martin och hans tankar, hans svartsjuka, hans sjÀlvrannsakningar, hans oro och hans stundom uppblossande beslutsamhet. En beslutsamhet som framförallt förvÄnar honom sjÀlv.
Den tredje och avslutande boken i en serie kan - inbillar jag mig - vara den svÄraste boken att skriva. Författaren kan drivas av en önskan att knyta ihop alla lösa trÄdar frÄn de tvÄ första böckerna. Det kan ocksÄ vara sÄ att författaren fÄr kÀmpa mot lusten att bara fÄ boken skriven; bli av med intriger och karaktÀrer som man börjat tröttna pÄ för att ge plats Ät nya intriger och karaktÀrer. Erika Rockborn undviker i stort sett skickligt alla dessa fÀllor. Möjligen Àr bokens sista skÀlvande sida - innan vi bjuds pÄ recepten till nÄgra av de mat- och efterrÀtter som förekommer i boken - nÄgot överlastad med happy-end-kÀnslor för att vara helt i min smak. Men i allt vÀsentligt hÄller Erika Rockborn ihop sin roman och dess figurer pÄ ett mycket förtjÀnstfullt sÀtt.
Martin Lindahl kÀnns nÀmligen stabilt trÀig och trög hela trilogin igenom. I "Egenmakt" slÄs han visserligen mer frekvent Àn tidigare av sjÀlvförebrÄelser och av sjÀlvkritiska tankar. Han arbetar för mycket, han Àr svartsjuk, han Àr klantig - att pussa exfrun i ett sorgligt ögonblick Àr vÀl förvisso mÀnskligt men inte sÄ bra om han vill försöka vinna tillbaka sin nuvarande sambos tillit och förtroende. Martin Lindahl försöker korrigera sina brister. Personligen kÀnner jag mig tveksam till att han kommer att lyckas. Visst, i slutet av boken omfamnar han en kvinna igen och tÀnker "Livet Àr underbart, trots allt". Men har han verkligen mognat? FörstÄr han pÄ ett kÀnslomÀssigt plan det som han intellektuellt kan konstatera om sig sjÀlv?
Jag tror att Martin Lindahl tar sig sjÀlv pÄ för stort allvar. Han rör sig liksom bara mellan tvÄ lÀgen. Antingen Àr han "av" och kÀmpar pÄ i vÄrdcentralens grottekvarn eller sÄ Àr han "pÄ" och Àr dÄ fullt upptagen med sina egna kÀnslor och tankar och söker stöd och bekrÀftelse hos vÀnner och kvinnor och kollegor. Han saknar lÀget dÀr mittemellan; lÀget dÀr man konstaterar att "det Àr som det Àr och det Àr inte hela vÀrlden" och lÀget dÀr man inser att man sjÀlv inte Àr allts och allas medelpunkt och huvudintresse.
Martin Lindahl anstrÀnger sig och försöker alltid göra sitt bÀsta. Han vill göra allt han kan för att bonusbarnen som kommer in i hans liv med den nya sambon ska kÀnna att han bryr sig lika mycket om dem som om sina egna barn. Han försöker verkligen att förstÄ Àven de mest besvÀrliga och krÀvande patienter som han tar sig an pÄ vÄrdcentralen. Han sÀger inte nej dÄ hans exfru vill att han ska undersöka hennes mamma; trots alla elakheter och smÄtt vansinne som följer med i paketet.
"Egenmakt" handlar inte om att Martin Lindahl ska lÀra sig sÀga nej. Han behöver snarare vÄga sÀga ja till sig sjÀlv hÀr och nu. Och gÀrna med ett snett leende.