Att det var just denna förnämliga pärla bland alla andra smycken i kommunens breda och levande kulturutbud som hon främst avser med sin aktuella besparingsfilosofi, framgick nämligen med önskvärd tydlighet i TV-utfrågningen (7/9) med Anders Holmberg. Inte blott anslaget till orkestern skall beskäras, Själva dess centrum, De Geerhallen - som har knappt trettio år på nacken - skall nu bjudas ut på marknaden.
Allt förstås i linje med den sedan länge förhärskande uppfattningen bland Sophia Jarls partis ungtuppar, som satte kacklandet på pränt i dessa spalter den 9/9. Potentialen skall ju vara, att driva hallen i privat regi för att "skapa mer tillgängliga och breda förutsättningar för stadens kulturliv" På så sätt frigörs resurser "för kommunal kärnverksamhet", hävdar ungmoderaterna. Tillspetsat formulerat: allt, eller nästan allt, kan överlåtas till privata intressen.
Jodå, jag har hört, mött och reagerat mot ungmoderaternas attityd, där det genuina intresset för kultur inte bottnar i vad den ger oss utan blott vad den kostar. Den får då helst inte kosta skattebetalarna något. Man kan faktiskt säga att 1990-talets MUF-generation i Östergötland - och inte minst i Norrköping - krattade manegen för Sophia Jarl. Dess adepter tog kommandot i nomineringarna, fick sansade partimedlemmar att rygga tillbaka och dra sig undan. Förslag som att sänka kommunalskatten till 5 kronor, avskaffa jämställdhetsmyndigheten och lagen mot prostitution för att nämna några i den extrema politiska exempelsamlingen, luftades oblygt i debatten. Snabbt nådde MUF-arna i Norrköping såväl riksdagen, ledande poster i dåvarande landstinget, senare till och med i SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) och naturligtvis inflytelserika platser i kommuner. Som en röd - eller snarare nyliberal - tråd går nu också stridsropet att kulturen skall stå på "egna ben, liksom den som kräver politiskt understöd", som skribenterna i Folkbladet uttrycker saken.
Den tidigare MUF-ordföranden och några veckor till Timbrochefen, Benjamin Dousa, drev 2018 också igenom att all offentlig finansiering av kultur skall slopas. Så här motiverade han beslutet: "Det är bättre att man satsar på barncancervård, polisen och försvaret än på överklassens intressen som opera och teater (SR 26/11 2018). Dousa anses av vissa politiska betraktare som en framtidsman för Moderaterna.
2013 frågade en annan kulturfientlig och icke helt obekant debattör, Fredrik Segerfeldt, i en bok varför undersköterskan i Säffle "tvingas betala för Östermalmstantens operabesök? Ja, varför skall den av sport totalt ointresserade vara med och finansiera bidragen till idrotten? Svenska Dagbladets politiska chefredaktör och med ett förflutet som MUF-ordförande, Tove Lifvendahl, efterlyste den 23/2 2020 en mer "robust" modell än offentlig finansiering för kulturen. Det vore intressant att av henne få veta om det då finns privata sponsorer, som är villiga att årligen garantera 500 miljoner, respektive 250 miljoner till våra nationalscener, Kungliga Operan och Dramaten. Kanske de M-märkta ungtupparna i Östergötland kan sufflera henne. Och varför drämmer inte Sophia Jarl till med exempelvis en halvering av anslaget till symfoniorkestern för att starkare gynna symfoniorkestern? För övrigt noteras att hon har distinkta synpunkter på orkesterns repertoar. Är det att hålla armlängds avstånd till kulturen?