Vi tar inte idrotten för givet längre

När tillslagen ekar på en tom arena för länge gör det ont. Vad är en stad utan idrott?

"Sju minuter". 

Innan Tony Martinssons sms lyste upp i mobilen fick jag för mig att jag inväntade akademichefen på fel plats. 

Att missförståndet tog mig till Himmelstalundsblåsten medan han befann sig på Östgötaporten. 

Fel.

En krånglande bil försenade "Tonna" och innan han kom emot mig från grusparkeringen, passade jag på att svepa med blicken över områdets gröna slättland.

"Himpa Norra" talar för sig självt. Här har vi gjort allt. Här fanns allt. En tidskapsel. 

De nedgångna omklädningsrummen där vi bytte om under friluftsdagarna. 

Matsäckar, klädombyte och överspeedade kids i ett världskrig. 

Motionsspåret som gymnastiklärare Sten Fyrk skickade ut Enebyskolans elever i. 

Där borta, på planen vid grusparkeringen, tränade vi med Hagahöjden. 

Jag missade en straff i reservlaget när jag underskattade situationen med att det just var reservlaget. 

Fotboll var inte speciellt roligt eller givande längre, men vad skulle man göra? Lägga av? 

Ett otäckt och främmande tomrum. 

Mygg. Alldeles för mycket liniment. Torrt, uttjatat orerande att "det luktar fotbollsspelare, synd att det inte finns några".

Himmelstalund Norra kunde, mitt i arbetsveckan, vara ett tvärsnitt av hela svenska idrottsrörelsen. Karriärer som var i sin linda eller avslutats med lindade knän. 

Ljumna matchkvällar när Korpen, knatteträningar och seriematcher trängdes längs planerna. 

Två konkurrerande lokalblaskor med reportrar, ibland även fotografer, på plats för att bevaka östra fyran. 

Allt blev extra starkt, ett virvlande Himmelstalund Norra kom tillbaka, i samband med veckans besök. 

Då och nu mixades i en bitterljuv mix där det beska tog överhand. Vad är vi med ett tomt Himmelstalund? 

Den milda vintern öppnade för att skicka ut IFK:s akademi på grönytorna i april, men i osäkerhetens tid vet ingen när det kan bli av. 

Paus-knappen från vardagslivet håller oss på en obehaglig känsla av ovisshet och tomhet. 

En prövning.

Ekot från en boll som studsar i ett tomt Stadium Arena värker i öronen. 

Är det så här naket det känns att inte rusta för en allsvensk premiär? 

Tony Zabel: kan du inte tala in ett röstmeddelande på mitt talsvar? Jag saknar din stockholmsdialekt.

Idrottsstaden Norrköping är lätt att ta för givet. Att tusentals personer kommer att ta sig till Himmelstalundshallen och Östgötaporten på regelbunden basis är självklart.

Tills det inte sker längre.

Klibborna (klistermärken) på stan om "It´s Time To Get Remble", om "110 procent Anti LHC" och "Gate Upp och Gate Ner" smärtar nästan att se. En påminnelse om vad vi har, men inte får. 

Det är omtumlande och tärande tid. Oavsett hur och när vi kommer ut på andra sidan, i vilket skick och vad lärdomarna är, så kommer jag inte längre ta idrotten för givet. 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa