Krönika Man brukar säga att det är näst intill omöjligt att tjäna pengar genom att hålla på med hästar. Det är såklart en sanning med modifikation, beroende på vad man sysslar med. Men det finns en sida av ”hästbranschen” som tycks vara extra lukrativ…

Det går blixtsnabbt, är relativt enkelt och hyfsat riskfritt. Troligen blir du aldrig ens upptäckt. Om du blir det är straffet något av ett skämt.

Jag pratar såklart om sadelstölder. Vi väljer att kalla det så fast det såklart handlar om all typ av hästutrustning.

Det här tycks vara en extremt lukrativ bransch som ingen – särskilt inte polisen – kommer åt. Det är bara att pipa in, plocka vad man vill ha och ge sig iväg, medan polisen står med skägget i brevlådan.

Det går blixtsnabbt när proffsen jobbar. Godset är ute ur landet på några timmar. Vips ser man aldrig sina prylar igen. Låter det bekant?

Jag vågar påstå att varje ryttare känner minst en annan som utsatts. Polisens resurser är på tok för små, medan stallägarnas insatser med lås och bom inte funkar för att hålla tjuvarna ute.

Det handlar allt för ofta om ligor av olika slag. Godsen förs utomlands och polisen har inte en chans att hinna med även om man givetvis kämpar – i motvind. Försäkringsbolagen gnuggar geniknölarna – det blir ju trots att dyrt att ersätta kostnaderna.

Polisen gnuggar sina– självklart vill ingen ha ostraffade brottslingar fritt härjandes.

Stallägarna kämpar på sin kant – hur kan man bäst skydda sig utan att själv bryta mot lagar om kameraövervakning eller annat skydd?

Hur kan det vara så vansinnigt svårt att få stopp på detta otyg? Hur kan det få vara lönsamt att ha tjuv som yrke? Här har samhället totalt misslyckats.

Det är inga amatörer som gör detta. De rekar ofta långt innan tillslagen och vet precis vad de letar efter. Ofta är godset antagligen sålt redan innan det lämnat sadelkammarens trygga vrå. Tjuven har stenkoll.

De riktiga förlorarna här är dock varken försäkringsbolag eller polis. Det är den enskilde ryttaren som får köpa en ny uppsättning av allt.

Precis allt.

Den enskilde ”Svensson” som fått tag i den perfekta sadeln till fyndpris. Sadeln i sig kanske inte är värd mycket rent pengamässigt, men för ryttaren är den ovärderlig. Sådana här prylar går också knappt att få ersatt från försäkringsbolagen. Det är i stort sett dyrare att ha billiga saker försäkrade än det faktiska värdet bolagen skulle ersätta om prylarna försvann. Ryttaren bakom sitter i rävsax och skriker för tomma öron.

Jag har i egenskap av journalist försökt få fram fakta om polisens samordnade arbete för att motverka det växande problemet med sadelstölder. Det är som att leta efter en nål i en höstack. Beskedet från polisen– trots flera frågor med mer än ett års mellanrum – är att det helt enkelt inte finns något samordnat arbete. Det är inte polisens fel, det är ett samhällsproblem.

Polisen är rätt utarmad. Kanske borde vi vara tacksamma att det än så länge finns resurser att utreda grova brott. För att inte tala om människor som vill ställa upp på det otacksamma arbetet att vara polis med låg lön i jämförelse med arbetsinsatsen.

Medan polisen söker vägar att gå står tjuven bakom hörnet och gnuggar händerna med ett hånflin. De har stenkoll på allt från de begränsande reglerna för kameraövervakning till polisens förmåga att utreda. De vet också att det är en delseger att föra gods utomlands.

Det har gått så långt att utsatta stallägare brukar svara: ”Det där ser vi aldrig igen”, när vi journalister frågar.

Tyvärr har de ofta rätt. De uppklarade fallen är för få.

Allt för ofta segrar tjuven – inte minst när det kommer till sadelkammarstölder.