krönika Det kom ett mejl häromdagen till mig: ”Eftersom du enligt våra noteringar varit medlem av Svenska Journalistförbundet i 50 år, har vi nöjet att från och med nu bjuda på förbundsavgiften. Nu är det helt gratis för dig att tillhöra Journalistförbundet. Att bjuda på förbundsavgiften är det minsta vi kan göra för att tacka dig för din mångåriga insats för journalistiken och för ett långt och troget medlemskap.”

Onekligen går åren. Det var 1967 jag började skriva sport på rad i Mjölby för Östgöten och året efter blev jag sedan medlem i Journalistförbundet. Trots att jag varit pensionär i drygt sex år har jag fortsatt att vara medlem i förbundet vilket också inneburit att jag är medlem i Seniorjournalisternas klubb i Östergötland där en träff med IFK Norrköpings tränare Jens Gustafsson inför den allsvenska seriestarten närmast står på programmet.

I samband med att jag slutade på Folkbladet 2012 som sportchef blickade jag tillbaka en del på vad som hänt under de här åren.

1 augusti 1970 blev jag erbjuden fast jobb i Norrköping av sportchefen Rutger Blomberg. Låg i lumpen och hade några månader kvar men lyckades ta mig ut från I 4 en vecka innan jag skulle börja jobba i Norrköping.

De första fem-sex åren hade jag turen att få följa Åtvidabergs FF (Folkbladet Östgöten var då en tidning för hela länet) och vara med om klubbens storhetstid. Allsvenskt guld 1972 och 1973 och stora framgångar ute i Europa med matcher mot bland annat Chelsea, Bayern Mûnchen och Barcelona.

Just den upplagen av ÅFF var något speciellt så när Norrköpingssonen Georg ”Åby” Ericson tog ut landslagstruppen till VM 1974 fanns inte mindre än åtta ÅFF-are med.

Och de gjorde inte bort sig. Sverige noterade en femteplats i fruktansvärt hård konkurrens och ÅFF-förädlade spelare som Roland Sandberg, Ralf Edström, Kent Karlsson, Conny Torstensson och Janne Olsson kom att spela en huvudroll i ”Åbys” landslag.

Att ÅFF inte kunde behålla sin överlägsna ställning i svensk fotboll berodde naturligtvis på att man blev sönderköpta av proffsklubbarna. På den tiden var de svenska spelarlönerna minimala, ofta handlade som i ÅFF-spelarnas fall om att ha ett jobb på Facit, medan man utomlands erbjöds betydligt bättre villkor även om summorna var långt ifrån dagens miljonbelopp – i veckan!

Genom att jag under ett tiotal år skötte tipsservicen åt samtliga A-presstidningar fick jag också chansen att åka ut på minst ett storarrangemang varje år. Minns bland annat Sveriges EM-kval mot Italien 1987, en match som skulle spelas i Neapel.

Det började riktigt illa för mig då min bilmotor brann på väg upp till Arlanda. En vaken anställd på Nyköpingsbro upptäckte lågorna och kunde släcka elden. Motorn var dock förstörd och tiden till Arlanda minskade kraftigt. Jag lyckades dock få tag i en hyrbil via räddningstjänsten och hann precis komma upp till flygplatsen innan landslaget skulle resa iväg. Det måste blivit min dyraste bilhyra någonsin, slutsumman blev över 1500 kronor för en timmes användning!

Väl nere i Italien inleddes förberedelserna med ett läger i Formia norr om Rom. Där fungerade telefonledningarna perfekt så jag kunde skicka hem mina texter till alla A-presstidningar i tid. Värre var det när vi kom ner till Neapel på fredagskvällen (matchen var på San Poalo-staden på lördagen) och jag skulle försöka få hem texten. Plockade ner telefonjacket på hotellrummet för att kunna fästa de banankontakter jag hade mig direkt i väggen. Inget hände, så i ren desperation fick jag ringa in mina texter till Arbetarbladet i Gävle vilka var snälla att sända ut dem på nätet.

Kommer ihåg ett annat minne från 80-talet. Sleipner var illa ute i division 1 och skulle möta Grimsås borta i en direkt avgörande match. Matchen började 18.00 men jag lämnade inte Norrköping förrän vid 16-tiden då jag gjort ett hästjobb ute i Hageby på eftermiddagen men tänkte att jag ändå skulle hinna ner till Grimsås i tid.

Efter ett 20-tal mil i hög fart upptäckte jag att jag körde på E 4:an och inte väg 55 mot Göteborg. Stannade vid en bensinstation utanför Värnamo och frågade om vägen till Grimsås. Då var klockan strax före kick off, alltså vid sextiden.

–Det enda Grimsås jag känner till ligger rätt över skogen, tror det är drygt sex mil dit, sa killen på bensinstationen på bred småländska.

Kastade mig återigen in bakom ratten och körde de sex milen. Kom fram till Grimsås fem minuter före första halvleks slutsignal, men som tur var hade inte så mycket hänt i första halvlek så jag fick se Sleipners båda mål och ett räddat kontrakt.

Efteråt pratades det bara om en straff som Sleipner ville ha. Jag höll med, även om jag inte sett händelsen…