Krönika Ben ska fladdra, ryggar ska vara höjda och mular ska peka neråt. Visst är det läckert när en häst går rätt och ekipaget bjuder på en dansant konstform med totalt sex ben, varav två har fötter?

När det görs rätt är den perfekta formen skonsam för både häst och ryttare.

I stället ser vi allt för ofta hästar med sänkta ryggar, höjd nacke, markbunden gång och hjälpsökande blick. Ännu värre: hästar med nedtryckt huvud, och i övrigt samma symptom som ovan.

Vi kallar det hjälptyglar. Inofficiellt kallas det stjälptyglar. Fyndigt och sant.

En häst som tvingas ner i form går inte i form.

Låter det enkelt?

Det är det.

Men jakten på den sänkta mulen härjar värre än en tornado, inte minst på sociala medier. Ni vet den där platsen jag älskar att hata och hatar att jag älskar ...?

Varje vecka ser jag frågor likt: ”Hur använder man denna hjälptygel?”. Givetvis inhandlad och klar och i färd att sättas på en intet ont anande träningskompis. Jag får rysningar, ser katastrofen komma krypande och säger … ingenting. Det är ju faktiskt inte min häst så förtreten sväljs likt en slemmig pilgrimsmussla på en dålig restaurang. Inombords är det inte långt från att jag imploderar i väntan på nästa inlägg som tenderar att bli: ”Varför kastar min häst av mig?”.

Redan på ridskolan uppmanas elever ibland rida med hjälptyglar på hästar som inte går rätt. Personligen ställer jag mig frågan om dessa hästar istället inte borde plockas bort från verksamheten. Ska en häst som inte är lämpad för jobbet verkligen vara den som lär våra barn rida? Tveksamt.

Här kommer såklart ridskolornas ekonomi in. Man har helt enkelt inte råd att köpa topphästar. Det borde dock inte vara en faktor som spelar in när det handlar om att lära sig rida på rätt sätt eller inte. Med rätt arbete jobbar hästen rätt.

Jag kan tycka det är moraliskt förkastligt att använda sig av skarpa verktyg för att kompensera för sin egen dåliga ridning. Vi har ett ansvar, inte bara gentemot hästarna.

Vi har faktiskt också ett ansvar gentemot våra barn. Det är de som ska ta över stafettpinnen efter Peder Fredricson, Patrik Kittel och de andra storstjärnorna.

Vem hjälper vi genom att trycka på inspänningstyglar, longeringssystem eller andra genvägar? Inte är det hästen, det är uppenbart. Men inte heller är det barnen. Barnen lär sig inte att jobba ner en häst i form. De lär sig inte läsa signaler och hitta vägar för att motverka dåligt beteende och förstärka rätt beteende. En häst beter sig i grunden inte illa om den inte har något att protestera emot. Felaktigt använda hjälptyglar är en väldigt bra anledning att protestera om du frågar mig. Rätt använt är många av dem ett bra verktyg. Men det kräver tre magiska ord vi inte alltid tar till idag: tålamod, övning och kunskap.

Exempel: Lilla Sara gråter för att ponnyn är dum och inte vill gå med huvudet i backen som de andra ponnyerna. Föräldern slänger på en hjälptygel som trycker ner huvudet. Sara är glad igen eftersom det ser snyggare ut och hon inte behöver skämmas inför kompisarna när hon visar bilder från träningen. Enkel matematik? Problemet löst?

Snarare en förberedelse inför att Saras lilla ponny hamnar på Blocket med rubriken ”problemhäst” inom ett år. Återigen: Felaktig ridning med eller utan fula hjälpmedel, ger smärtor, smärtor ger arg häst.

Det handlar om att veta vad hästen och ryttaren är kapabla att åstadkomma. Vi hjälper ingen genom att lura människor att de kan rida. Att rida är en konst. Annars hade vem som helst varit i toppskiktet – och det ska gudarna veta att vi inte är.