IFK-stjärnan: "Jag förlorade allt"

Jonny Rödlund hade vunnit SM-guld, spelat landskamper, lirat i OS, varit proffs i Manchester United – och så smått börjat ledsna på fotbollen. Problemet: Han hade inte ens fyllt 20 år.

– Det vart så jäkla mycket, jag tappade drivet, säger den förre IFK-stjärnan i en öppenhjärtig intervju med Sporten.

22 januari 2019 18:00

LÄS MER:"Hans Eskilsson går alltid all-in"

LÄS MER: "Martin Åslund - en bra affär för IFK Norrköping"

Gunilla och Rolf Rödlunds grabb såg dagens ljus för första gången två dagar innan julafton 1971. Femton år senare skulle han vara en av landets mest omskrivna fotbollsspelare. Klubbrepresentanter i och utanför landets gränser kom till Västerås för att kolla in mittfältaren med tekniken och den fina blicken för spelet.

Det här var alltså tiden innan youtube och förslagna agenter gjorde entré på scenen.

Första anhalten på Jonny Rödlunds långa fotbollsresa blev Bryssel, där belgiska storklubben Anderlecht lockade med ungdomskontrakt. Den då 15-årige svensken hade svårt att ställa om till ett liv utan tryggheten och kompisarna hemma i Västerås –­ trots att han delade bostad med en annan svensk fotbollspolare, blivande landslagsmannen Pär Zetterberg från Falkenberg.

– Det var fotboll för hela slanten och själv kände jag att jag behövde lite mer action än så. Pär kunde gå och lägga sig klockan nio på kvällen och läsa en bok, men för mig var det inte lika enkelt. Jag fick hemlängtan och stod inte ut med dagar som till 99 procent bara handlade om fotboll. Jag ville ha något mer.

Sagt och gjort. Rödlund vände hem till Västmanland och hade inga omedelbara tankar på nya utlandssejourer.

En ungdomslandskamp på Villa Park i Birmingham förändrade allting, för efter mötet med England – där Jonny imponerade – ringde självaste Manchester United och hastigt och lustigt satt han på ett flygplan till de brittiska öarna.

I England skulle han snart få stifta bekantskap med ett för honom dittills okänt ord: "Arbetstillstånd".

– Vi hade ingen aning, varken mina föräldrar eller jag, och i en intervju därborta nämnde jag att jag var i England för att spela fotboll och inte, i första hand, för att gå i skolan. Myndigheterna fick nys om det och jag tvingades åka hem igen.

LÄS MER: "Kleber Saarenpää om spanska intresset"

LÄS MER:"Göran Holter trivs där guldet säkrades"

LÄS MER:"Ulf Jansson - målskytt och sjusovare"

Väl hemma i Sverige igen stod två allsvenska klubbar främst i kön för att få Jonnys namnteckning på kontrakt; Örgryte IS och IFK Norrköping.

– Jag valde IFK för att det var närmast från Västerås. Det var helt enkelt smidigast.

Minns du hur ditt kontrakt såg ut?

– Jag tror jag fick 12 000 kronor i månaden och fri bostad. Hade en lägenhet på Sankt Persgatan, ovanpå restaurang God Vän. Nyss fyllda 17, du kan ju tänka dig de pengarna, wow.

En hygglig lön för en 17-åring?

– Jo, men de räckte ändå inte. Jag hade massor av räkningar och nästan varje månad fick jag gå upp till IFK:s kansli och be om mer, haha. Det var räkningar överallt, tyckte jag.

Första tiden i "Peking" var tuff.

– De flesta spelarna var ju flera år äldre än jag och på den här tiden var det inte så vanligt att en 17-årig ungtupp fick A-lagskontrakt.

Men med tiden upptäckte Janne Hellström, Tor-Arne Fredheim, Göran Holter och de andra att den där långhårige Rödlund kanske inte var så pjåkig ändå.

Debutsäsongen 1989 slutade med allsvenskt SM-guld efter straffdramatik på Malmö Stadion där inhoppande backen Janne Kalén sparkade in den sista bollen bakom Jonnie Fedel i MFF-buren.

I den här vevan snurrade fotbollshjulet på högvarv.

– Det var matcher hela tiden, kändes det som. Jag spelade i flera svenska landslag och var borta var och varannan vecka. Nu efteråt kan jag tycka att det hela sköttes lite klantigt. Det blev alldeles för mycket med fotboll nästan dygnet runt. Jag kände lite grann att jag tappade gnistan efter det där SM-guldet.

Jonnys utvecklingskurva planade ut de kommande åren, även om han kunde räkna in ett cupguld (1991), OS-spel i Barcelona 1992 (Rödlund meste svenske målskytt med sina tre fullträffar) och debut i A-landslaget.

Efter fem säsonger – 107 matcher och 14 mål – var han färdig med IFK Norrköping.

– När jag ser tillbaka på min karriär var tiden i Norrköping ändå min bästa. Men drivet och gnistan fanns inte där riktigt längre.

Han flyttade till BK Häcken 1994, men det blev bara en halvdan säsong på Hisingen. Innan karriären avslutades hann han med sejourer i Degerfors, Västerås, Enköping och moderklubben Skiljebo SK, samt ytterligare tre utlandsäventyr i Energie Cottbus, portugisiska Braga och kinesiska Beijing Gouan.

I Kina var det egentligen endast pengarna som lockade, det hymlar han inte med.

Lönen blev en trygg buffert att ta med sig när skorna väl landat på hyllan för gott.

Så resonerade i alla fall Jonny, men verkligen skulle bli en annan.

Ett misslyckat inhopp i bilhandlarbranschen skulle utplåna Rödlunds tillgångar.

– Jag ville bara hjälpa en kompis och var helt oskyldig till vad som hände sedan. En dag fick jag ett brev från skattemyndigheten att jag skulle betala in 3,8 miljoner kronor - inom tio dagar! Jag trodde det var ett skämt.

En lång rad av rättegångar kom att bryta ned Jonny – och hans ekonomi.

– Jag har nyss betalat av det sista på skulden. Det var pengarna som jag tjänade in som fotbollsspelare. Jag litade verkligen på den här killen som startade bilfirman. Det sög musten ur mig helt och hållet.

LÄS MER:"Lasse Eriksson - vad ska vi ha honom till?"

LÄS MER:"Niclas Kindvall - skyttekungen som blev journalist"

Den tidigare så glade och positive fotbollsspelaren gick in i väggen, fick panikångest, blev sjuk.

– Jag mår mycket bättre nu. Man är lugn och harmonisk. Skulle jag välja att ha det livet jag har nu eller vara ute i proffslivet så hade jag garanterat valt det här livet. Jag är glad att jag lever men det har samtidigt slitit hårt.

Rödlund om...

...playboy-ryktet och skriverierna om att han var flickidol i sin ungdom:

– De där artiklarna kom tidigt och efter ett tag brydde jag mig inte längre. Jag skäms inte för att säga att jag gillade att gå ut och dricka med kompisarna. Vem tycker inte det? Men det var en jobbig tid. Tur det inte fanns internet då, haha.

...värvningen av Tomas Brolin till IFK 1990:

– IFK:s klubbdirektör Tommy Wisell sa till mig att "Brollan ska sova hos dig, nu får du ta hand om honom på helgen". Lite roligt att han frågade just mig, faktiskt. Vi gick till Palace, det blev en sen natt. Men jag kan inte säga att det var min förtjänst att han skrev på för Norrköping, det var nog klart innan.

Brolin var ju bara kvar i klubben tre månader och vi har inte mycket kontakt längre.

...sonen Hugo, 17, som är en stor talang:

– Han kan bli riktigt bra. Han tackade nej till kontrakt med Hammarby och spelar kvar i Västerås SK. Han är inte alls som jag, har ett helt annat driv och har aldrig druckit en droppe (alkohol). Hugo har jättebra fokus. Det händer att jag ger råd och han lyssnar ibland. Han har en fantastiskt fot och spelförståelse men måste bygga på sig muskler. Hugo har framför allt en bättre vinnarskalle än jag hade. Han tjurar om han förlorar, jag skrattade bara.

Jonny Rödlund

Född: 22 december 1971 i Västerås

Familj: Sönerna Dennis, 24 och Hugo, 17 år.

Yrke: Lärare och fotbollstränare.

Klubbar i karriären: Skiljebo SK (-86), Västerås SK (1987), Anderlecht (87-88), Manchester United (88-89), IFK Norrköping (1989-93), BK Häcken (1994), Västerås SK (1994), Degerfors IF (95), Braga, Portugal (95-97), Västerås SK (97-99), Energie Cottbus, Tyskland (99-2001), Beijing Gouan, Kina (2001), Enköpings SK (2002-2004), Skiljebo SK (2004-2007).

Meriter: Svensk mästare med IFK Norrköping (1989), Svensk cupvinnare med IFK (1991), EM-silver i U21-EM (92), 2 A-landskamper, 21 OS-landskamper, 20 U21-landskamper, 30 J-landskamper och 16 P-landskamper.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Pär Andersson