Åslund: ”Jag var en väldigt bra affär för IFK"

Martin Åslund hade två fina år i IFK Norrköping och han såg ut att gå en riktigt ljus framtid till mötes som utlandsproffs. En knäskada han ådrog sig i Alperna satte senare grus i det maskineriet, men Åslund är glad över vad han fick uppleva på fotbollsplanen och hur livet ser ut nu. Vi tog ett snack om hur han hamnade i IFK Norrköping, varför han flyttade till Linköping under IFK-tiden – och hur många fotbollsmatcher han ser per vecka.

Det är mitten av januari och vi möter upp Martin Åslund i huset där han jobbar till vardags med sina två bolag. Den ståtliga byggnaden ligger på Grev Turegatan i centrala Stockholm, inte långt från Stureplan.

Utöver sitt civila jobb syns Martin Åslund sedan en längre tid ofta i tv-rutan då han jobbar som expert för Viasat, och i Svenska Fans-drivna Eurotalk och Eurotalk Weekend som båda läggs upp på Youtube en gång i veckan och har blivit oerhört populärt.

Åslund är känd för att säga vad han tycker och kliver ofta in i djupa och långa resonemang och analyser kring alla delar som berör sporten i hans hjärta.

Kort och gott: Martin Åslund älskar fotboll och att prata om det.

Är du så nördig som du verkar?

– Ja. Och jag har alltid tänkt mycket fotboll. Det gjorde jag redan under min karriär som spelare. På så sätt hade jag en bra grund att stå på när jag började som expert i tv. Samtidigt kunde det vara till min nackdel när jag spelade. Ibland är det inte bra att tänka för mycket på planen, att gå på intuition fungerar ofta bra.

Martin Åslund, numera 41 år gammal, gjorde sina första minuter inom elitfotbollen i Djurgården mellan 1994 och 1996.

Därefter bar det av till IFK Norrköping och där börjar den här intervjun.

– Jag var 19 år och i en viktig fas av karriären. Jag spelade 26 matcher på två år och gjorde det bra i Djurgården 1996, men jag fick bara starta tio stycken, trots att vi vann sju-åtta av de jag var med i startelvan. Jag tyckte att jag förtjänade mer förtroende än vad jag fick av tränaren Anders Grönhagen, säger Martin Åslund och tar en klunk kaffe i lobbyn där samtalet hålls.

– Jag trivdes heller inte så bra i klubben Djurgården. Det enda som höll mig kvar var lagkamraterna. Men det var dags att röra på sig. Jag hade anbud från de andra stockholmsklubbarna och Halmstad också minns jag, men IFK Norrköping kändes helt rätt, säger Åslund.

– Min pappa (Sanny Åslund, tränare i IFK 1991–1992) hade bara gott att säga om klubben vilket så klart spelade in. Jag fick även ett bra intryck av klubbdirektören Tommy Wisell. Det var inte så mycket att tveka på.

Martin Åslund var en billig värvning för IFK som bara behövde slanta upp 50 000 kronor, som kunde växa till 200 000 beroende på hur mycket han spelade.

– Jag var en väldigt bra ekonomisk affär för IFK. De sålde mig senare för runt fem miljoner kronor. Det räddade deras ekonomi lite grann kan man nog säga, säger han.

Martin Åslund kom till ett IFK som hade etablerat sig som ett stabilt mittenlag i allsvenskan. Och två mittenplaceringar var vad som blev facit av hans år i klubben.

– Det gick inte att kräva så mycket mer om man kollar på klubbens resurser då. Vi gjorde det helt okej. IFK genomgick en generationsväxling och började när Olle Nordin kom in som tränare bli ett mer spelade lag jämfört med det mer primitiva spelsättet som varit innan, det uppskattades av publiken, säger Martin Åslund.

För Åslund, som stockholmsgrabb, blev det en relativt stor omställning att flytta till – med hans mått mätt – lilla Norrköping.

– Till exempel så dog ju musikintresset. I Stockholm fanns det en massa musikaffärer och framför allt klubbar där bra band uppträdde, medan det bara fanns en bra musikaffär i Norrköping. Men det var lika bra, man har inte tid med sådant om man ska lyckas inom fotbollen och samtidigt studera, säger Martin och skrattar.

– Sedan var det annorlunda på andra sätt. I Norrköping kunde folk gå ut i träningsoverall-kläder. Det såg man inte direkt i Stockholm.

Martin är dock noga med att poängtera att han minns de två åren i Norrköping med glädje.

– Jag utvecklades mycket som spelare och människa. Jag hade ingen hög lön, men vad skulle jag med 10 000 extra till i månaden? Jag hade bara köpt onödiga prylar. Det är en helt annan press och kravbild i stockholmsklubbarna. I Norrköping är det också krav så klart, men inte på samma nivå. Det är en bra nivå att vara på, säger han och lägger till:

– Jag är inte överraskad över att Niclas Eliasson lyckades i Norrköping men inte i AIK.

– Om jag får råda 17-18-åringar nu, så är det klart bättre att vara i Norrköping än exempelvis Djurgården eller AIK i den åldern. Om man inte är Alexander Isak-bra vilket alla av naturliga skäl inte är.

Åslund böjer sig fram i soffan, och minns tillbaka på en inledning i IFK Norrköping som inte var klockren.

– Efter semestern på vintern kom jag till träningen med IFK och vägde 89 pannor. Det var åtminstone sex kilo för mycket. Jag har lätt för att gå upp i vikt och fick lägga om min kost i Norrköping. Då var det slut med chips och sånt. Men även om den kosten jag körde då var framstående på den tiden och rekommenderad av IOK, så hade dagens idrottare skrattat åt det. På den här tiden åt spelarna falukorv och makaroner liksom. Det är lite skillnad nu, säger Åslund och ler.

Hade du en bofast plats i IFK-startelvan från början till slutet?

– Jag startade i första matchen. Det var Ljungskile borta. Vi förlorade och jag blev utbytt, ett felaktigt byte tyckte jag. Sedan gjorde jag ett bra inhopp i nästa match, och efter det var jag en startspelare. Jag hade bra år i IFK.

Det är verkligen en svunnen IFK-tid det här. Eller vad sägs om följande spelare i ”Pekings” trupp: Magnus Samuelsson, Sulo Vaattovaara, Dick Last, Jan Jansson, Magnus Gustafsson, Mikael Hansson och Göran Bergort.

Namn som onekligen får det att bubbla av välbehag i nostalgi-märgen.

– Vi hade en bra mix av äldre och unga spelare under mina år. Bland de yngre fanns ju till exempel Mathias Florén, Hasan Cetinkaya, Jonas Wallerstedt och Thomas Olsson. För egen del var det lärorikt att få träna och spela med hårt jobbande spelare som Samuelsson och ”Gädda”, säger Åslund och tillägger med ett leende:

– Om ”Gädda” inte hade haft så vekt psyke hade han nog kommit längre. Det får du gärna skriva.

Varför flyttade du till Linköping när du spelade i IFK?

– Det var det andra året. Det berodde främst på att jag var ung och hade mer kompisar i Linköping, som på den tiden var den stora universitetsstaden. Jag gillade anonymiteten i Linköping lite mer också. Norrköping hade en fin stadskärna absolut, men Linköping var mer för mig då.

– Jag förstår att det kanske stack lite i ögonen hos Norrköpingsborna. 700 personer hade fått gå från Ericsson i Norrköping i den vevan också och så kommer en bortskämd pojkspoling från Stockholm med synpunkter. Men det har hänt mycket med Norrköping som stad sedan dess, nu blommar staden på många sätt.

Martin Åslunds första stora mästerskap, som också visade sig bli det enda, var U21-EM 1998. Han spelade då från start som yttermittfältare i en uppställning som får det att vattnas i munnen.

Titta och njut: Eddie Gustafsson – Karl Corneliusson, Olof Mellberg, Kleber Saarenpää, Erik Edman – Daniel Andersson, Joakim Persson, Fredrik Ljungberg, Martin Åslund – Jörgen Pettersson, Yksel Osmanovski.

– Vi slog Frankrike, vann gruppen och kom sexa eller något till slut. Ett grymt bra lag. Det märktes redan då att spelare som Ljungberg och Mellberg hade det lilla extra, säger Åslund.

– Efter Zlatan, så är Ljungberg definitivt den bästa spelaren vi har haft i Sverige. Nu kan jag inte jämföra med de riktigt gamla spelarna, men om vi snackar modern tid. Det Ljungberg gjorde i Arsenal var fantastiskt.

En annan stor svensk spelare är Henrik Larsson. Och ihop med ”Henke” bildade Martin Åslund anfallspar. Borta mot Bulgarien. I en EM-kvalmatch.

– De renoverade arenan i Sofia, så vi spelade i Burgas. Jag kommer ihåg att hotellet och sängarna var så äckliga att jag sov med kläderna på, skrattar Åslund.

Det hindrade honom inte från att göra en bra prestation och ta en viktig 1–0-seger med landslaget.

Det här var hösten 1998. Martin Åslund hade redan då bestämt sig för att lämna IFK Norrköping.

De flesta trodde att han skulle bli proffs utomlands – men han hamnade i AIK.

– Jag hade anbud från Premier League, Bundesliga och Serie B, Verona var det. I efterhand borde jag ha dragit utomlands. Man ska alltid ta chansen när den dyker upp, säger Åslund.

– Men jag kände att jag skulle kunna utvecklas ytterligare lite till i AIK. Samtidigt som det var klubben i mitt hjärta. Efter att ha varit ett bottenlag i flera år hade AIK tagit guld och slogs i toppen. Det var inspirerande att komma dit, säger Martin.

Tiden i AIK blev emellertid inte alls som Åslund hade tänkt sig. Skadorna satte stopp för det.

Han inledde tiden i AIK med en skadeperiod på tio månader.

– Jag var i Alperna och åkte snowboard. Hoppade i stora big jumps och landade fel och skadade knät. Det där följde mig i resten av karriären på ett eller annat sätt. Jag fick följdskador senare, säger Martin Åslund.

– Nuförtiden gör inte fotbollspelare såna grejer som jag gjorde på skidorna. På grund av skaderisken. Men jag tänkte inte så då.

Kan det kännas bittert i efterhand, att du liksom aldrig kunde göra dig själv rättvisa efter det?

– Klart att det inte är roligt. Men jag är glad över vad jag fick uppleva som fotbollsspelare. Och om jag inte hade haft mina skador hade jag inte börjat plugga på det sättet som gör att jag kan ha mina nuvarande jobb, tv-uppdragen är bara en extragrej. Det kommer en tid efter karriären och den är viktig, inte bara ekonomiskt men även gällande sysselsättningen. Jag är lycklig med tillvaron nu. Det enda som oroar mig är att jag inte kan spela fotboll med mina barn om sju-åtta år. Det gör ont nu, men det går att spela. Så kanske det inte alltid kommer att vara.

2004 blev Åslunds sista säsong i AIK. Året efter tillbringade han i Serie B-klubben Salernitana.

– Dit åkte jag enbart för att få lite livskvalitet innan karriären var slut. Jag hade en grymt bra tid där. Klubben gick i konkurs efter säsongen dock, berättar han.

– I Italien tränade man verkligen fotboll på ett annat sätt. Vi kunde inleda en träning med att träna spelmönster i en halvtimme. Det var inget tempo, men tränaren ville ha kvalité och att vi skulle få in det taktiska. Italien är fantastiskt duktiga på det, där har Sverige haft mycket att lära genom åren.

Efter Salernitana rundade Åslund av den aktiva karriären med två säsonger i danska ligan med Viborg, och en strulig tid i Assyriska.

– Under mitt första år i Viborg, där jag förvånande nog höll mig rätt skadefri gick det riktigt bra. Jag gjorde fler mål än någonsin, och det kan jag tacka avslutsträningen i Italien för, säger Martin.

– Assyriska blev som det blev. Kroppen var slut. Det var en speciell klubb. Folk som hade erfarenhet från division 3 trodde att de hade mer kunskap än vi som varit på en högre nivå.

Hur kom det sig att du började med tv?

– En slump egentligen. Det var Kanal 5 som ringde upp mig när jag hade kontrakt med Assyriska och inte spelade. C More hade rättigheterna till den bättre halvan i Serie A, medan Kanal 5 hade den sämre. Jag bestämde mig för att testa och det kändes bra.

Martin Åslund finner tillvaron i en tv-studio behaglig. Men berättar att han trivs allra bäst som kommentator på plats.

– Då upplever man allting på ett mycket bättre sätt.

Hur många matcher ser du en snittvecka?

– Ett tiotal skulle jag säga. Ofta har jag flera matcher på samtidigt på flera skärmar. Sen om jag hör Henke (Strömblad) eller Niklas (Holmgren) vråla, då vet jag var jag ska vända blicken. Fotboll är mitt stora intresse i livet.

Du känns oerhört analytisk, kan du se en match och bara koppla av?

– För mig är det avkoppling att se mönster i spelet, att se detaljer. Jag tycker det är roligt. Visst kan jag se matcher ihop med vänner, men jag föredrar helst att se en viktig match ensam. Då missar man mindre.

Martin Åslund kollar på klockan. Han har snart en tid att passa till ett möte. Vi börjar runda av, bland annat med ett diskutera varför Liverpool sålde nyckelspelaren Philippe Coutinho till Barcelona i januari, och inte den gångna sommaren eller nästa sommar.

Jag har dock en viktig fråga jag vill få svar på innan vi skiljs åt:

Vilken spelare var den bästa som du spelade ihop med i IFK?

– Det fanns många bra, som var bra på olika saker. Men en sån som Eddie Gustafsson såg man skulle bli riktigt vass, och det var han redan då. Kleber Saarenpää var också otroligt duktig. Kleber hade nått betydligt längre om det inte vore för alla skadeproblem. Sedan måste även Mathias Florén nämnas. Han hade allt utom fart, man joggade ju förbi honom (skratt).

Martin Åslund

Ålder: 41.

Bor: Stockholm.

I IFK: 1997–1998.

Första tävlingsmatchen i IFK: Borta mot Ljungskile, 6 april 1997.

Klubbar: Enebyberg IF, Djurgården, IFK Norrköping, AIK, Salernitana, Viborg, Assyriska.

Landskamper: Fyra A-landskamper, 15 för U21, sju juniorlandskamper och 14 på pojknivå.

Om IFK:s resa de senaste åren: Fantastisk. "Peking" har börjat utnyttja sina konkurrensfördelar på ett utmärkt sätt. Stor fotbollskunskap, bra miljö att utvecklas i, lagom hög kravställning och så vidare. Sen kommer det nog dröja länge till nästa guld ändå.

Om IFK:s chanser i årets allsvenska: Lite orolig är jag. Mycket har förändrats på några år. Hur starka är grundpelarna? Kan de äldre och Jens se till att det fungerar så har det gjorts intressanta värvningar. Men förr eller senare måste stommen renoveras och då kommer det inte att gå att sälja bra spelare i parti och minut. Men förhoppningsvis så blir toppstrid i år.

Efter IFK-karriären

En artikelserie med före detta profiler i IFK Norrköping, om då och nu.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa