Är det Vita Hästens sista strid vi ser?

Så är vi där igen. Vita Hästen blöder och behöver konstgjord andning för att överleva i elitishockeyn.

Det är ett sår som egentligen aldrig getts tid att läka ihop ordentligt.

Halvgamla och för all del äldre Hästensupportrar har smärtsamma minnen från konkursen 1996 och den efterföljande ökenvandringen på ishockeyns bakgårdar . Den närmast sagolika resan mot hockeyhimlen slutade med en brutal krasch mot trädtopparna och omstart i division 3.

Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många artiklar Folkbladet skrivit på temat "Vita Hästens dåliga ekonomi", utan nöjer mig med att konstatera att de varit alldeles galet många. 

Chockbeskedet i måndags – föreningen måste hosta upp fem miljoner friska kronor senast i april – skickade återigen kalla kårar längs ryggraden på de mest luttrade supportrarna. Det är inte första gången klubbledningen meddelar trista besked, men just den här gången kändes kallduschen värre än tidigare. Det är på riktigt nu. Läget är allvarligt.

Många trodde nog att Vita Hästen städat undan de gamla ryggsäckarna från förr. Klubbledare som Hans Lorentzon, Fredrik Jensen, Yvonne Anglesjö och Rickard Rauge har byggt förtroende och alla har gjort seriösa insatser för att få ekonomin att gå ihop, men likt förbenat funkar det inte.

Utgifterna överstiger intäkterna med råge och nu har krisen slagit sina fula klor i allt och alla kring Himmelstalundshallen. 

Fem miljoner kronor. Ska in. Redan i vår.

Frågar du mig så säger jag att uppdraget är omöjligt. Var ska pengar i den storleksordningen komma från? I veckan vädjade ledningen i ett öppet brev om "Norrköpings hjälp". Det lät som ett desperat i-sista-sekunden-rop.

Och vad betyder "Norrköping" här? Är det skattebetalarna i kommunen som ska rädda föreningen? Företagen? Du och jag som privatpersoner? Eller alla tillsammans?

Jag undrar om ens Rauge, Dan Björkman eller de andra i ledningen vet. 

Tråkigt är det i alla fall och man kan naturligtvis ha åsikter om de nya, stentuffa, reglerna om att klubbarna i SHL och allsvenskan ska ha mångmiljonbuffertar i reserv. För Vita Hästen och de andra lagen i ligan rör det sig om 2,5 miljoner kronor i eget kapital.

Lika lite är det någon tröst att de flesta lagen utanför SHL brottas med pengabrist. Det är en sak att kasta ut klubbar som egentligen inte har råd att bedriva elitverksamhet – potentiella ersättare från hockeyettan badar ju minsann inte heller i oceaner av guld.

Det är emellertid inte särskilt märkligt att allsvenska klubbarna har det tufft. 

Här är två tunga anledningar:

1) Klubbarna har inte råd att ha heltidsanställda spelare med snittlöner någonstans 25-30 000 kronor i månaden. Inte med tanke på hur stora trupperna är. Men att gå tillbaka till deltidsarbetande hockeyspelare är lättare sagt än gjort och det rimmar naturligtvis illa med ambitionen att ha en helprofessionell andraliga i Sverige.

2) Intäkterna är för svaga för att balansera ekonomin. Utan SHL-klubbarnas guldkantade tv-kontrakt är allsvenska lagen till syvende och sist beroende av lokala företagen – och hemmapubliken. Bevisligen räcker inte sponsorernas insatser i Norrköping för att hålla den 53-åriga hockeyklubben flytande. 

Är hockeyallsvenskan helt enkelt en utopi och omöjlig dröm? Skulle klubbarna må bättre av att delas upp i regionala division 1-serier som på 1980-talet? 

Med 52 grundseriematcher och dyra resor från Umeå i norr till Kristianstad i söder kan vem som helst förstå att Vita Hästen och allsvenskan blöder från ett gapande sår.

 

 

 

 

 

 

 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa