Tilltagande skolios i samhällets ryggrad

Nytt landskap

Ett nytt normalläge. Tre ord som i Sverige har kommit att bli nyspråk för den betydligt längre och jobbigare meningen: Samhället har tagit en utveckling till det sämre och vi har inte lyckats göra något åt det, så du får bara vänja dig. Och folk vänjer sig, till en viss gräns, men vad händer därefter? 

Den senaste kris Sverige lyckades hantera under tiden den faktiskt pågick var finanskrisen som startade 2008. Därefter har Sverige börjat nysta i sina problem i efter hand, i den mån man gjort någonting alls.  Migrationskrisen, det dödliga skjutvapenvåldet, parallellsamhällena i våra förorter är kriser som nu pågått ett längre tag utan någon resolut reaktion att tala om från sittande regeringar. Vi alla borde veta var samhällen med den typen av problem hamnar utan ett politiskt ledarskap som tar tag i situationen och hanterar den. De blir extremt segregerade, där folk med möjlighet och resurser flyttar till områden där man själv eller tillsammans med andra klarar av att upprätthålla den säkerhet och trygghet som staten inte klarar av att garantera. Ett samhälles väg till denna punkt kan se olika ut, men berättelserna om de samhällen som lyckas reversera denna typ av segregation när den har passerat en kritisk punkt är mycket få. Priset för att hantera ett samhällsproblem stiger inte sällan exponentiellt med dröjsmålet att agera. Regeringen Löfven är snart halvvägs in i sin andra mandatperiod och ännu är inga verkningsfulla åtgärder vidtagna mot den hand som regeringen delades från starten på sin första mandatperiod. En välvillig tolkning av den mängd så kallade breda samtal som regeringen nu vill föra på alla möjliga plan är att det åtminstone finns tillstymmelse till krisinsikt kring problem som borde ha börjat motas i grind redan under den tidigare borgerliga regeringens sista period. 

Ännu finns dock inget som tydligt pekar på att regeringen är i färd med att lansera något verkningsfullt motmedel mot samhällets ryggrads tilltagande skolios. När nu minst 5 år gamla kriser står i debattens centrum riskerar nästa uppsättning kriser få leva i skuggan av tidigare ohanterade problem till den punkt att även dessa blir staten övermäktiga. Jag talar närmast om det stålbad som väntar Sveriges kommuner redan imorgon, även om krisinsikten kanske låter vänta på sig längre än så i många fall. Sverige har sjabblat bort en högkonjunktur utan att genomföra en enda produktivitetsökande strukturreform att tala om. Betald ledighet och avdragsrätt för fackmedlemskap kan man naturligtvis ha olika ideologiska preferenser kring, men även en genuin socialdemokrat borde vara av uppfattningen att detta återfinns en bit längre ner på den politiska behovstrappan i ett land med negativ produktivitetsutveckling och ett långt mycket högre dödligt skjutvapenvåld än jämförbara länder.

Man ska inte jämföra äpplen och päron brukar det heta, men på aggregerad nivå ingår äpplena och päronen i samma korg. Några byggbaracker utanför riksdagshuset som måste målas om därför att de råkar avvika för mycket i nyansen från det hus den står bredvid till en kostnad av fler hundra tusen kronor har naturligtvis ingenting att göra med att det tar två timmar för polisen att komma till platsen för ett allvarligt brott utanför Malung, annat än att det sker i samma samhälle samtidigt. Och just det senare borde politiken visa ett större intresse för, eftersom jag vågar påstå att just denna typ av parallella skeenden av huvudlöshet å ena sidan och oförmåga att lösa samhällets kärnuppgifter å andra sidan bidar till en acceleration av hur människor uppfattar samhällskontraktets utspädning, och politikens ofullkomlighet.

Det går alltid att skylla på myndighetsaktivism i det förra fallet och resursbrist i det senare, men till syvende och sist så sker allt detta i verksamheter som politiker bär det yttersta ansvaret för. Dagens ordning är inte av naturen given och kan brytas med en ordentlig reformagenda, både vad gäller statens prioriteringar, men också vad styren i stat och kommun accepterar att dess underlydande myndigheter och verksamheter ägnar sig åt med våra gemensamma resurser. Det generella förtroendet för politiken är i Sverige på väg nedåt i det nya politiska landskapet. I min värld beror det på att politiken misslyckas med det som är svårt och viktigt och samtidigt oförtrutet lyckas upprätthålla det vi kan kalla den enkla och onödiga repressiviteten i samhället. Det synes finnas oändliga resurser till att bråka om vedspisar, färgval på byggbaracker, strandskyddsdispenser, nyckelbiotoper och annat där responsen från ansvarig myndighet gentemot den som befinner sig på fel sida om definierade råmärken alltid är absolut och resolut. Den typen av asymmetri från det offentliga samhället är farlig och leder snabbt till misstro. Sverige skulle behöva en regering som har en tydlig riktning och som ser till att ta ett helhetsgrepp om vilka problem som är mest angelägna att lösa och i vilken ordning.