Widar Vid partiledardebatten i SVT i söndags kväll ställdes partiledarna upp i två grupper. En oppositionsgrupp och en regeringsflock med vardera fyra partier. S, C, MP och L förenas av en gemensam överenskommelse; det så kallade Januariavtalet där partierna förbinder sig för samarbete på 73 särskilt utpekade områden.

Från valet och fram till nu så har det mest tjoats om "högerextremismen" från det regerande blockets partier. De har i höga tonlägen försvarat och förklarat sina maktpolitiska val med att huvudmålet var och är att "hålla högerextremisterna borta från allt inflytande." Vilket på vanlig svenska betyder att hålla C och L borta från samarbete med M och KD som skulle kunna bilda regering med stöd av SD.

Januariavtalet innehåller en mix av traditionella utfästelser om välfärd och ekonomisk stabilitet och en i långa stycken för de flesta rätt så oproblematisk delvis ny politisk inriktning för skola, integration, sjukvård och skatter.

Mer att läsa: Firma Åkesson och Sjöstedt på agendan.

Den allmänna bild som satt sig av avtalet är emellertid att Socialdemokraterna har torskat stort medan de små liberala partierna har segrat. Partiledardebatten i SVT avvek inte från denna bildsättning. Det förstärkta missnöjesblocket - V och SD - agiterade stenhårt mot S "hyckleri och förräderi", C och L talade gärna om sina "liberala segrar" medan S och MP hummade om att "en del i avtalet gillar vi inte."

DN: s ledarsida (7 maj) påpekar helt riktigt att det är en brist att avtalets partier inte tar "ansvar för helheten." Det enda "helhetsargumentet" som finns är att "efter oss syndafloden". (Det vill säga Jimmie Åkesson.) Det kommer inte att hålla särskilt länge. Dryga tre år återstår av mandatperioden. Som största parti har S det största ansvaret och rimligtvis också det största intresset för att omfamna helhetens politiska verkligheter med nya och betydligt bättre ord än hittills. Socialdemokraterna är ju dessutom till sin natur en materialistisk rörelse som bygger på att det främst är verkligheterna som påverkar idéerna och inte tvärtom. Vilket är och har varit en stor framgångsfaktor för ett parti som gärna vill vara med och regera. Verkligheterna är som bekant lika obeständiga som vad många idéer är verklighetsfrämmande.

De få problematiska inslag som finns i avtalet bör kunna omhändertas på vettiga och produktiva sätt. Mycket talar till exempel för att parterna på arbetsmarknaden på vettiga sätt kan ta hand om de punkter i avtalet som handlar om förändringar i a-kassan och av turordningsregler. När det gäller invandringen - som enligt avtalet ska liberaliseras på ett oroväckande sätt - borde regeringen kunna samla ihop sig till en större parlamentarisk utredning om den framtida migrationspolitiken. Vad jag förstår har en nyckelspelare som Annie Lööf uttalat sig positivt om en sådan idé.