Widar I skuggan av det utdragna regeringskrånglet beslutade riksdagen på onsdagen om statsbudgeten för 2019. Likt allt annat normalt "vanligt" som riksdagen ägnar sig åt är även budgetbeslutet denna höst en ovanlig process. Vilket präglade debatten. Jag var där.

Sedan riksdagen i september avsatte Stefan Löfven som statsminister så leder han numera en så kallad övergångsregering som sitter kvar i Rosenbad tills riksdagen lyckas välja en ny statsminister. Enligt reglerna ska en övergångsregering uppträda modest och utan att ta politiska initiativ av olika slag. Förslaget till budget från övergångsregeringen rullar därför egentligen bara fram innevarande budget ett år till.

Moderaterna och Kristdemokraterna har gått ihop om ett gemensamt förslag till statsbudget som nu ställs mot övergångsregeringens förslag. Socialdemokraterna har däremot inte lagt ett eget förslag till budget. Vilket man nog kanske borde ha gjort. Partiets företrädare i budgetdebatten - den utmärkte Fredrik Olovsson från Katrineholm - präglades hur som helst av viss irritation över initiativet från M och KD. Vilket är begripligt eftersom M/KD vann i voteringen. Framgången blev möjlig genom att Sverigedemokraterna röstade på förslaget från Moderaterna och Kristdemokraterna.

Därmed upprepades historien från hösten 2014 då SD röstade på den dåvarande borgerliga alliansens förslag vilket fällde den dåvarande S/MP-regeringens budgetförslag. Då blev det kaos och snudd på extraval. Idag fyra år senare är det mer jaså och jaha när SD gör om samma sak som 2014. Jämförelsen haltar något då vi nu inte har en regering som kan avgå. Men otvetydigt är det så att SD-röster idag är betydligt mer odramatiska än vad de var för fyra år sedan. Steg för steg blir SD alltmer normala i riksdagen. Vilket är helt i sin ordning förstås. Rösterna från ett 18-procents parti har alltid stor betydelse. Socialdemokraterna har anledning att vara lite mer på tå i dessa sammanhang. Om S hänger kvar i sin aldrigretorik gentemot SD så kan onsdagens budgetförlust kan mycket väl följas av mer långsiktiga regeringsmaktsförluster här framåt vad det lider.