Social rättvisa är ett självklart rättesnöre

De tidigare traditionella blocken har i denna mandatperiod för första gången spelat ut sina roller.

Per-Arne Håkansson socialdemokratisk riksdagsledamot från Skåne inleder debattserien om det nya politiska landskapet.

Per-Arne Håkansson socialdemokratisk riksdagsledamot från Skåne inleder debattserien om det nya politiska landskapet.

Foto: Riksdagen

Debatt2019-10-18 10:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Nytt Landskap

På väg till mitt kontor i riksdagshuset, passerar jag i Gamla Stan affischen som hänger i ett fönster. Där står: ”All offentlig makt utgår från folket”.  Orden kan tyckas självklara, men de känns värdefulla att ha med sig. 

Formuleringen är ett utdrag ur Sveriges grundlagar, regeringsformen, och kan inte missförstås. Det är vad det politiska arbetet i vårt land bygger på.  Den folkliga förankringen försöker jag hela tiden ha med i mitt politiska värv - möten och dialog med människor i olika situationer och sammanhang är ständigt givande och angeläget- men detta får inte förväxlas med att vara populist.  Populismen går ut på att skaffa kortsiktiga fördelar för egen vinning; inte om att utveckla samhället. De flesta människor jag möter på gator, torg och vid besök på verksamheter och i föreningar, framhåller ansvar, respekt för andra, och en uttrycklig vilja att samarbeta för det gemensammas bästa. De flesta inser att livet är fullt av kompromisser och att det i sig också är utvecklande. Av att lyssna och föra dialog får man nya insikter som kan vara bra att ha med sig. I en tid när många av världens ledare, gör sig populära på att vara auktoritära solospelare och tror sig vinna fördelar på att ställa grupper mot varandra, behöver betydelsen av samarbete och gemenskap lyftas fram som en politisk kraft. Då kan handel och möten mellan människor främjas; konflikter lösas upp och möjligheter öppnas istället för att hinder uppstår.

Ett nytt politiskt landskap är nu på väg att formas. Det kan jag rent påtagligt uppleva när jag varje tisdag går in i riksdagens andrakammarsal, för möten med socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Inte sedan riksdagen bestod just av en andra- och en förstakammare, fram till 1971, har ett liknande politiskt skeende funnits.

De tidigare traditionella blocken har i denna mandatperiod för första gången sedan dess spelat ut sina roller.

Det hade sannerligen inte skett utan statsminister Stefan Löfvens starka engagemang och tålamod kring att föra dialog och samarbeta.  Oavsett vad man kan ha för utgångspunkt i debatten, så handlar det om en historisk insats, som också väcker respekt internationellt. Tidigare låsningar har luckrats upp i akt och mening att motverka högerextremism och populism. Ett ansvarstagande som handlar om att bejaka utveckling, innovationer och öppenhet i samhället. Att se på integration och jämlikhet som nycklar till utveckling. Sådant som leder till nya jobb, tillväxt och skapar framtidstro.

Det är förvisso sant att socialdemokratin växte fram i protest mot den sociala hänsynslöshet som följde med industrins framväxt. Men det är inte sant att dess värderingar är förbundna med det som en gång kallades industrisamhället. Ideerna är lika aktuella idag, trots att kanske endast tio-15 procent av befolkningen är direkt sysselsatt inom industrin. Sektorer som handel, service, logistik och inte minst vård och omsorg växer. Men klassklyftor finns och uppstår och behöver ständigt bekämpas. Den ekonomiska eliten tar fortfarande för sig med skyhöga löner, ofattbara bonusersättningar och optionsavtal samtidigt som flera hundra tusen människor saknar fast arbete; många människor upplever diskriminering och utsatthet, löneskillnaderna mellan kvinnor och män är fortfarande påtaglig.

Social rättvisa är ett självklart rättesnöre för att skapa ett samhälle där ingen lämnas utanför eller hamnar i kläm. Även om en hel del kan åstadkommas nationellt, krävs – om det ska hålla i längden - gränsöverskridande samarbete med övriga demokratiska länder. Människor ska inte behöva resa runt i Europa för att tigga på gator och torg eller ta jobb med dumpade löner för att kunna försörja sig själva och sin familj. Det är en ovärdig situation. Utifrån detta bör det vara självklart att jobba för det som kommit att kallas den sociala pelaren. Den syftar till att motverka just lönedumpning och fattigdom inom EU. När jag gick i skolan på 70-talet var EU ett samarbete för kol och stål och inget som Sverige hade intressen av att delta i. Europa var delat i öst och väst, mellan totalitära stater och fria demokratier. Nu är världsordningen en annan.  EU är en arena där Sverige agerar med stort engagemang. Det finns dessutom ett starkt folkligt stöd för detta. Årliga mätningar visar på att runt 60-70 procent står bakom medlemskapet. Den folkliga förankringen, för att återknyta till detta, är betydande. Frågor om integration, migration, fredsarbete och säkerhet, är sådana som vad jag kan se bäst hanteras genom samarbete med andra länder. Det förutsätter en inställning om att människors frihet och jämlikhet – inte populism och snäv nationalism - är begrepp som leder framåt och behöver hållas levande i vardagen.

Debattserie i Folkbladet

Folkbladet inleder nu en serie med debattartiklar där ett antal riksdagsledamöter från olika partier ger sin syn på det "nya politiska landskapet". Riksdagsledamöter ha bjudits in att skriva och de som har sänt i manus blir publicerade. Vill du delta i debatten? Sänd i så fall in ditt bidrag - 3500-4500 tecken - till widar@folkbladet.se 

Karta: Skåne