Debatt Det är en minst sagt komplicerad omvärld som den nya regeringen har att förhålla sig till. Det känns tryggt att Margot Wallström och Peter Hultqvist återkommer som utrikes- respektive försvarsminister i Löfven II.

Wallström och Hultqvist har tillsammans återställt den traditionella socialdemokratiska utrikes- och säkerhetspolitiken, som bygger på ett starkt internationellt engagemang och en trovärdig militär beredskap. En kombination som framgångsrikt värnat Sveriges frihet och oberoende.

Sveriges två år i FN:s säkerhetsråd, som letts av Wallström, har gett oss viktiga kontakter och ett gott renommé som bidrar till vår säkerhet även under kommande år. Inte minst USA har uppskattat våra medlande och förmedlande insatser när det gäller Korea och Jemen.

Det militära försvaret höjer tröskeln för en eventuell angripare. För att snabbt öka vår försvarsförmåga, satsade Hultqvist på samarbete, i första hand med våra nordiska grannar, men även med andra västeuropeiska länder och USA. Hultqvist har skaffat sig respekt, både i Sverige och utomlands.

Under de borgerliga åren fungerade varken det ena eller det andra. Försvarsministrarna (alla M) kom och gick. Mer angelägna om att genomföra spardirektiven från Anders Borg än att upprätthålla vår försvarsförmåga. Utrikespolitiken, som Reinfeldt förlänat sin företrädare Carl Bildt, levde sitt eget liv i regeringen.

Det är med militären som med polisen: Det tar tid att få upp numerären. Och även om vi köper det amerikanska luftvärnssystemet Patriot, för försvaret av bland annat Gotland, dröjer det innan allt är på plats.

Börjar Ryssland sedan placera ut medeldistanskärnvapen i Europa, eller kanske rentav lägga ut marinfartyg för att ”skydda” gasledningarna i Östersjön, ställs vi inför svåra säkerhetspolitiska avvägningar.

Då är det bra att vi har erfaret folk i utrikes- och försvarsdepartementen och en säkerhetspolitik som hänger ihop. Osäkra tider kräver (S)äkert styre.