Widar Från vänsterhåll bråkas nu om socialdemokratiskt svek. Svekbråkandet är en mer än sekellång paradgren på vänsterkanten i och utanför socialdemokratin. Varje gång som Socialdemokraterna inte beter sig som ett vänsterparti - det vill säga för det allra mesta - så kastas gärna glåpord om högervridning, nyliberalism, gynnande av rika och svek mot arbetare.

Nu gäller vänsterns domedagspredikningar den sakpolitiska överenskommelse som S har ingått med Centerpartiet och Liberalerna för att de båda partierna ska acceptera Stefan Löfven som statsminister vid riksdagens votering på onsdag 16 januari. På en vital punkt har dock V fog för sin kritik denna gång. I överenskommelsen nämns specifikt att en avsikt är att V "inte ska ha något politiskt inflytande under mandatperioden." Vilket är ett mycket ovanligt och iögonfallande angrepp i ett dokument av det här slaget. På söndagskvällen var det oklart hur Vänsterpartiet slutligen kommer att ställa sig till Löfven som statsminister. Trycker V: s 28 ledamöter på nejknappen så avvisas Löfven och då går vi säkerligen mot ett nyval i april.

Mer att läsa: Verkligheterna finns kvar därute.

Vilket i mina ögon vore mycket bättre än den regering som fortfarande framstår som mest sannolik. Sverige är förvisso ett liberalt, tolerant och sekulärt samhälle. Men politiskt finns inget större sug efter liberalism. Därför kan inte S låta svärmen av små höger och vänsterliberala partier få för stort genomslag.

Mer att läsa: Regeringsbildare Åkesson?

Sverige kan nog må gott av en och annan liberal reform här och där. I det stora hela gäller dock mer ordning och reda; framförallt på det dominerande problemområdet invandring och integration. Att låta C och MP göra anhöriginvandringen ännu mer öppen är därför ett stort misstag. Anhöriginvandringen är avgjort störst - drygt 44 000 uppehållstillstånd 2018 - och är därför redan nu starkt problemdrivande när det gäller arbetslöshet, bidragsberoende, förslumning och hopplöshetsdrivande fattigdom, gangstervälden och utanförskap i av Sverige mer eller mindre övergivna förorter.

Här behövs korrigerande politik redan tidigt i mandatperioden. Eller allra helst ett extraval förstås. Ett val där väljarna kan ge mer tydliga besked om hur de vill ha det nu när alla kan se att det enbart finns nödlösningar i den nuvarande riksdagen.