Nu ritas politiken om

Politiken sådan vi känt den under flera decennier ritas så sakta om. Vilket är helt i sin ordning. Omritningen kallas i högtidliga sammanhang för parlamentarisk demokrati.

22 november 2016 20:00

Partierna i parlamentet är folkvalda och när folk ändrar sina partipolitiska preferenser så ändrar sig partierna och politiken ritas om som en effekt av folks ändrade röstvanor.

Det är inga lätta processer. Nostalgiskt bakåtsträvande mixas med nytänk och med teknokratiskt spinn. Som Douglass C North - Ekonomipristagare 1993 - har visat så kan gamla institutioner styra över vårt tänkande under långa tider efter det att institutionen passerat sitt zenit som samhällsformerande aktör i människors praktiska vardagsliv. Den kristna kyrkan är ett utmärkt exempel på detta. Trots att svenskarna i de globala värderingsundersökningar som görs tillhör de mest sekulära folken i världen så behåller kyrkan en plats i det allmänna folkmedvetandet hos stora delar av befolkningen. Olika försök med att till exempel hindra skolor från att fira avslutningar och annat i kyrkolokaler med präster möts alltid med starkt motstånd från allmänheten.

Den gamla blockpolitiken är en annan institution som framförallt lever kvar inne i partistrukturerna. (Medan det ute bland människorna finns ett tämligen utbrett ointresse för hur de styrande får ihop sina pakter så länge som de regerar med kunskap, värdighet och förnuft.)

1988 stormade Miljöpartiet in i riksdagen och skulle inte vara höger eller vänster; utanför de gängse blocken. Det höll inte särskilt länge. Idag har MP inordnat sig i de gamla blocken och är ett utpräglat vänsterparti med försvagat stöd. Nästa nya parti som tog sin över riksdagsspärren var Sverigedemokraterna 2010. Förmodligen är det SD som blir den utlösande faktorn för att rita om hur Sverige ska styras framöver. Socialdemokraterna och Moderaterna är dock ännu inte helt beredda att släppa sina gamla maktsnuttefiltar från förr.

Om detta handlar texten nedan.

Den stora faran för Moderaterna och Socialdemokraterna är att båda partierna nu är på väg att springa vilse i den riktiga politiken. De riktar alltmer hårdfört in sina valrörelser på den fallna Decemberöverenskommelsens definition av parlamentarisk majoritet: Största partikonstellation ska tillåtas bilda regering. Får Alliansen säg 35 procent och S-MP-V 34, 5 procent så ska Anna Kinberg Batra väljas till statsminister och utse en regering. Och med ett omvänt resultat kan Socialdemokraterna fortsätta att regera.

Effekterna av dessa vägval syns redan alltmer tydligt. Inget av de båda stora partierna visar längre något större intresse för helhetens behov av uppgörelser i tunga och svåra frågor. Det är den egna tredjedelen av valmanskåren som ska omhändertas. Socialdemokraterna bryr sig inte längre om att föra en politik som eventuellt kan intressera väljare från Moderaterna och Sverigedemokraterna. Man går istället all in på vänsterspåret. Vilket på ett skruvat sätt blir rationellt eftersom siktet är inställt på Decemberöverenskommelsens målsnöre.

Mer att läsa: Liv eller död Ygeman.

Tanken på att bilda riktiga majoritetsregeringar är borta. Vilket är det enda sättet att förklara varför till exempel civilminister Ardalan Shekarabi - ett av regeringens mer liberalt upplysta och pragmatiska statsråd - stundom låter som en hårdför halvkommunist från anno dazumal. Detta är rimligen också förklaringen till varför LO och Kommunal - S-integrerade fackliga organisationer med annars sansade ledningar - nyligen beslutade att kasta in ytterligare fem miljoner av medlemmarnas pengar för att försörja vänstersajten "Politisms" oseriösa propaganda.

Moderaterna är om möjligt än mer robotiserat inställda på att "segra" enligt de konstlade begrepp som Decemberöverenskommelsen rymmer. Alliansvård står högst och ohotat på programmet. Tanken på att försöka göra kännbara inbrytningar i de socialdemokratiska och sverigedemokratiska lägren har övergivits till förmån för chansen att Alliansen ska kunna bli några tiondelar större än S, V och MP. Risk- och skademinimering är i centrum.

Vi kan därför se fram mot en valrörelse där S och M kommer att försöka rigga en arena där de bråkar om allahanda ting som de tror är bra för den egna tredjedelsmobiliseringen och där de låtsas som om Sverigedemokraterna inte finns. Spöket från DÖ styr.

Även nästa regering i Sverige kommer att vara en minoritetsregering. Formeln om att "största partikonstellation" ska kunna bilda regering och få igenom sin budget lever kvar från den sedan länge insomnade Decemberöverenskommelsen.

Mer att läsa: Förtryck som vanhedrar.

Båda lägren - Socialdemokraterna med de två små vänster- och miljöpartierna - och Moderaterna med de tre små liberala och konservativa partierna - satsar nu därför stenhårt på att i första hand bli större än varandra. Eftersom läget är mycket jämnt så läggs all kraft på att mobilisera den egna tredjedelen av valmanskåren. Lusten till breda och blocköverskridande lösningar och överenskommelser är så gott som borta redan nu; fast det är långt kvar till riksdagsvalet 2018.

Taniga minoritetsregeringar utgör inte nödvändigtvis några stora problem. Givet att Sverige allmänt sett "går bra", att tillväxten tuffar på och att statliga myndigheter och institutioner sköter sina uppgifter på avsedda sätt så finns det ingen anledning för svenskarna att gå man ur huse för att kräva rätten att styras av majoritetsregeringar.

De stora risktagarna i dramat är däremot Socialdemokraterna och Moderaterna. Ivern att rigga en valrörelse som drivs av tämligen smala profilfrågor som till exempel vinstmotstånd respektive utanförskapsmotstånd kombineras med ivern att låtsas som att Sverigedemokraterna inte finns.

En sådan valrörelse kan sluta med förskräckelse för S och M.

Själva grundkonceptet för Socialdemokraterna - och även nu i modernare tid för nya Moderaterna - är ju att vända sig tämligen brett ut mot medborgarna med en politik - om inte för alla - så i vart fall för de flesta. Nu bryts dessa etablerade mönster. Perspektiven smalnar av och konflikterna blir mer högervänsterspetsiga.

Vilket lämnar alltfler utanför.

Den som gärna tänker bort Jimmie Åkesson ur sina valrörelsekalkyler tänker nämligen också bort ett växande antal väljare.

När jag talar med kloka och välplacerade socialdemokrater och moderater så inser de naturligtvis vad som håller på att hända. Men ingen tycks riktigt veta hur en förändring ska gå till. Partiledningarna är som målsökande robotar där siktet är fastlåst på att "vinna valet" enligt Decemberöverenskommelsens formel om största partikonstellation.

Den heltidspolitiska tillvaron innebär alltid främlingsskapande abstraktionsrisker för partierna. Att ha politiskt konstruerade målsättningar för när målen ska betraktas som uppfyllda; det riskerar att göra ont värre.

Decemberöverenskommelsens ande svävar ännu över riksdagens socialdemokrater och moderater. Båda hoppas kunna regera Sverige genom att bli "största partikonstellation" efter valet 2018. Vilket betyder att S satsar allt på att hålla ihop sin lilla gröna vänstergrupp medan M gör allt för att hålla ihop de fyra allianspartierna. Talet om "blocköverskridande" är alltmer just bara "tal".

Partierna sitter hårdare fast i tämligen dysfunktionella block än vad de gjort på år och dag. Vilket partierna står ut med av den enkla och enda anledningen att Decemberöverenskommelsens formel om "största partikonstellation" förvandlar det dysfunktionella blockandet till något politiskt rationellt. Det går att vinna regeringsmakten utan att segra i ett val. Därför kan S vänstergira våldsamt utan att behöva bry sig om att vinna väljare från mitten och högerut. Därför kan M helt rikta in sig på alliansvård utan att behöva bry sig om att vinna väljare från mitten och vänsterut. Det där är ett allvarligt problem. Partier som vill vara stora och breda stats/samhällsbärare men som beter sig som små och slutna revirbevakare riskerar tämligen raskt att bli som de beter sig.

Allt är naturligtvis sverigedemokraternas "fel". Eftersom varken S eller M vill ha med SD att göra så har partierna ägnat sig åt att försöka kasta Jimmie Åkesson fram och tillbaka mellan sig. "SD är ett löntagarfientligt högerparti", har det låtit från den ena sidan medan den andra sidan har returnerat att "SD är ett välfärdspopulistiskt parti för manligt missnöjda LO-medlemmar." Det där har inte fungerat. Åkesson har väljarväxt på sig och steg för steg blivit tyngre och tyngre att kasta mellan S och M.

Därför befinner vi oss i denna nya fas av förnekelse där de två blocken tänker sig att bedriva valrörelse som om SD inte fanns. Jag har lätt att förstå S och M: s dilemma. Det finns inga snabba fix. Och det finns - i vart fall för en politiker - ett slags kortsiktig rationalitet i det blockinåtvända blundandet. På lite längre sikt går det dock förstås åt helsike. Det långsiktigt sunda är att partier som S och M försöker vinna sympatier och väljare på bred front. Oavsett vilken minoritet som bildar regering 2018 så är det ju inte så kul att göra det med ryggen mot en riksdag där SD är största parti.

Denna specialledare består av en nyskriven inledning och av texterna från miniserien som publicerades på ledarsidan 18, 19 och 21 november.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Widar Andersson